Judit Erdös
Jag har ont i axeln. Det är överraskande eftersom jag inte brukar ha ont eller värk. Varför har jag fått ont nu?
Jag tror att jag och patienterna påverkar varandra när vi träffas. Jag som läkare är en person som fungerar som en sorts medicin för mina patienter, med verkningar och biverkningar. Detta intryck är ömsesidigt. Vi berörs båda av kontakten. Därför är det viktigt att skaffa en kultur av känslohantering. Inom denna kultur kan man våga uppleva sina känslor. Känslor är inte lätta eller positiva varje gång, ibland kan de medföra oro, fysisk eller psykisk smärta.
När jag tänker igenom mina besvär: svårt att lyfta armen, begränsad rotation på grund av värken, kommer jag plötsligt ihåg att jag känner igen symtomen.
Jag träffade tre patienter med axelvärk i dag. Per som varit sjukskriven i drygt ett år på grund av värken, Kerstin som kom till mig för en allmän hälsoundersökning, och Ann.
Jag minns tydligt när Ann och jag träffades första gången för cirka ett år sedan. Hon sökte då för att få remiss till kirurgiska kliniken. Hon hade gått ner mycket i vikt, men huden hade inte anpassat sig efter viktminskningen och hängde från magen och runt kroppen. Ann hade starka obehagskänslor och upplevde att den groteska kroppen skadade hennes kvinnlighet. Hon var mycket orolig för att vara intim med en man.
Jag blev berörd: många känslor dök upp, om min egen kvinnlighet, om mina egna intima förhållanden. Min kropp liknar inte heller en Barbie-dockas kropp. Hur påverkar det mig? Jag känner medkänsla och samhörighet med Ann och hennes svårighet att bejaka sin kvinnlighet med stöd från den »groteska« kroppen.
I dag, när Ann kom till mig med sin axelvärk, fick vi därför kontakt direkt, vi hittade en samstämmighet på nolltid. Inte så konstigt att jag också började känna värk i axeln som tecken på att jag levde mig in i Anns situation.
Men om jag fortsätter att söka en anledning till min axelvärk hittar jag en annan orsak som tillhör mitt privatliv. Min äldsta dotter berättade för oss i familjen att hon skulle flytta ihop med sin pojkvän nästa vecka. Å ena sidan tycker jag att det är bra, men å andra sidan känner jag sorg. Jag upplever att hon flyger ut ur hemmet, bort från mina armar och min famn. Min axelvärk började kanske redan när jag fick veta hennes beslut att flytta hemifrån, och smärtan förstärktes kanske när jag träffade Ann. Mötet med Ann fick mig att fundera på kvinnlighet, kvinnans roll, mammarollen …
Jag vet att jag kan hjälpa Ann mycket. Genom att uppfatta och registrera de känslor som patientkontakten väcker inom mig kan jag ta lättare på dem och bearbeta dem med distans. Dessutom kan jag visa mig som medkännande medmänniska gentemot Ann, skapa en gemensam beröringsgrund och utifrån den hitta en lösning på hennes besvär. Ann kan känna att hon inte är ensam, att hennes känslor är vanliga och delas av hennes läkare, och att hon kan lita på den behandlingsrekommendation som hon får.
Varje patientbesök är en möjlighet till emotionell kontakt mellan två människor, läkare och patient. Situationen fordrar självkännedom, lyhördhet och stark självkänsla av läkaren om det ska vara möjligt att läsa av och hitta rätt bland alla känslor som dyker upp och hantera dem på bästa sätt.
Ett tänkbart hjälpinstrument som står till buds för en läkare som vill skaffa sig en egen kultur av känslohantering är en så kallad Balintgrupp. Deltagande i en sådan kan träna läkaren i att våga uppleva de egna känslorna utan att skadas av dem.
Med stöd av egen erfarenhet kan jag uppmana dig, bästa läkarkollega, att hitta en strategi för att bygga upp din egen kultur av känslohantering.
