Min kursare trycker ultraljudsproben mot nedre delen av min mage. Jag är kissnödig. Hans hand är precis ovanför mitt kön. Byxorna är nedkasade, med papper instoppat längs kanten för att skydda mot ult­raljuds-gelen. Han säger »jag förstår inte riktigt, vad är upp och ned här?« På en stor skärm på väggen bakom ser jag min livmoder framträda, eller snarast ser jag den skymta fram bakom urinblåsan, eftersom den är svår att hitta för en ovan undersökare. Och ovana är vi som läkarstudenter.

Jag funderar på kroppslighet. På gränser. »En kvinnlig student ska ha blåsan fylld.« En kryptisk instruktion som betyder »vi ser din livmoder bättre om du inte kissat nyligen, och ni ska öva ultraljud på varandra«. De placerar en kvinnlig student i varje smågrupp om tre, just för att garantera en livmoder. 

En livmoder att öva på. Är det vad jag är? Nyss i lunchrummet var vi alla bara kandidater i vita kläder, lika osäkra, nyfikna, trötta. Tänk om jag varit hysterektomerad, transkvinna, ovetandes gravid?

Spelar det någon roll? Är inte livmodern ett organ som alla andra? Vi tittar i varandras ögon, öron, halsar med starka lampor och ovana fingrar. Vi sticker nålar i varandra, får vårt blodvärde uppläst inför klassen. Undersöker varandras magar, leder, reflexer. Vi är ett välundersökt släkte, läkarstudenterna.

Vi lär oss att förhålla oss till kroppen som ett ting – något att undersöka, förstå, diagnostisera och behandla. Smärta är nervimpulser förmedlade genom C-fibrer. Andfåddhet är inadekvat syreförsörjning till kroppens vävnader. Att andetagens rytm också är en allmänmänsklig upplevelse, en symbol för liv – »in med det nya, ut med det gamla« – är en främmande tanke. Att smärta är något som påverkar vår kroppsuppfattning, oss själva i relation till omgivningen – att det är något annat än det objektivt mätbara – berörs på sin höjd på den sista powerpoint-sliden kl 16.30.

Kroppen är ett ting. Vi måste undersöka, förstå, dia­gnostisera och behandla den om människor ska få vara så friska som möjligt. Och vi måste ofta se bortom kulturella koder och värdesystem för att göra det så bra som möjligt.

Men kroppen är inte bara ett ting. Den är också hela vår förutsättning för existensen som människor i den här världen, och hur den ser ut – med ljus eller mörk hy, med drag som förknippas med kvinnlighet eller manlighet – kommer påverka den existensen. Vi kan inte se bortom kulturella koder, så som att könsorgan anses privata, utan att gå över människors gränser. Vi kan inte låtsas som om vi inte har föreställningar, internaliserade värdesystem, som påverkar våra bedömningar. 

Livmodern är inte ett organ som alla andra. Den är intimt förknippad med värdeladdad kvinnlighet och fertilitet. Den har beskyllts för att skapa hysteri, fått förklara kvinnors underlägsenhet genom historien och är i blåsväder via surrogatdebatten. Livmodern existerar i en kulturell kontext vi inte kan ignorera.

»Där! Äntligen! En äggstock!« Det är inte lätt att hitta äggstockar med abdominellt ultraljud. Det är snart påsk och vi skämtar om att mina kursare hittat de gömda påskäggen i min mage. Jag tänker lakoniskt att »det väl var tur att jag kunde leverera både livmoder och äggstockar«.

Jag tänker också på gemensamma kulturella referensramar, på kroppslighet och på gränser. På att leva i gränslandet mellan objektfixerad medicin och subjektiv mänsklighet. På att få vara både och, att ha en livmoder, men inte reduceras till en garanterad sådan.