Lördag på akutmottagningen: Jag träffar en 79-årig kvinna med dyspné. Hon har låg risk för venös tromboembolism enligt Wells-skalan, men då D-dimer är 0,37 mg/l (högre än gränsvärdet 0,25 mg/l) beställer jag en DT av lungartärerna. Jag skriver mitt telefonnummer i rutan i remissystemet där det står telefonnummer. Två timmar senare ombedes jag gå till en annan telefon på andra sidan akuten. Röntgenläkaren har försökt nå mig i en timme för att diskutera patientens njurfunktion. Jag frågar:
– Skrev jag inte mitt nummer i rutan där det står telefonnummer?
– Jo, men den rutan kan vi inte se. Skriv numret var som helst utom i den rutan.
Det är högt tryck på röntgen. Efter fem timmar kommer svaret: inga embolier. Patienten går hem.
Nästa patient är en man med ett blödande magsår. Jag söker endoskopijouren och en telefonsvarare säger »var god dröj kvar, personsökning sker«. Rösten upprepar sig och jag dröjer kvar. Inget händer. Jag försöker igen. Inget svar. Försöker igen. En kollega frågar:
– Vad gör du?
– Jag söker en jour och systemet ber mig dröja kvar.
– Men det säger den alltid. Du ska lägga på efter att rösten har sagt det en gång.
Klockan är 23.30. Jag ligger i sängen och tänker: Varför fungerar inte IT-systemen? Jag har Franz Kafkas roman »Processen« i mina händer och lägger boken på nattduksbordet. Om det står »skriv ditt nummer här« – då ska jag inte skriva mitt nummer där. Om systemet ber mig dröja kvar – då ska jag inte dröja kvar. Hur mycket tid slösas dagligen på sådana bisarra systemfel som inte gagnar någon?
Jag har tänkt mycket på vad vi lägger vår tid på. Och jag har börjat inse att även jag, inte bara IT-systemen, ödslar tid på onödiga saker. Kvinnan hade inte behövt röntgas. Normalvärdet för D-dimer stiger med åldern. Sedan flera år finns det ett flertal större studier som stödjer åldersjustering av D-dimer, alltså att använda en högre gräns för äldre patienter, vilket kan öka specificiteten för lungemboli utan att tappa sensitivitet. Om jag hade vetat det hade patienten kunnat slippa en onödig undersökning. Dessutom slösade jag inte bara bort fem timmar för patienten, utan 30 minuter för sjuksköterskan, 20 minuter för röntgensköterskan, 30 minuter för röntgenläkarna, 45 minuter för vaktmästaren och 30 minuter för mig själv. Utan att skapa någon nytta för någon.
Förvirrande IT-system slösar med tid utan att skapa patientnytta. Men att patienter röntgas baserat på ett provsvar som egentligen är normalt är också Kafkaartat. Från att ha varit rättfärdigt frustrerad över IT-systemen inser jag att jag kastar sten i glashus. Ibland bidrar jag också till en ineffektiv vård, utan att ens veta om det. Jag har, precis som de som skapar IT-system, ett ansvar att se till att tid läggs på rätt saker.
Men åldersjusterat D-dimer finns inte i våra riktlinjer från 2015. Vad bör man göra om ny forskning publiceras och riktlinjer inte uppdateras? Bör vi blint följa gamla pm, eller bör vi, efter diskussion med seniora kollegor och genomgång av litteraturen, följa de nya rönen?
Klockan är tolv och jag inser att jag inte kan förändra IT-systemen. Men i väntan på bättre IT-system finns det saker jag kan förändra. Jag släcker lampan, och innan jag somnar bestämmer jag mig för att läsa en vetenskaplig artikel i morgon, i hopp om att göra mina handläggningar lite mindre Kafkaartade.
