Aktiv dödshjälp är på tapeten igen. Flera samhällsprofiler har skrivit på debattsidor att det är en mänsklig rättighet att få bestämma när det egna livet ska ta slut.
När jag var 25 år vikarierade jag för första gången som underläkare på en onkologklinik. Ungefär ett halvår in i det vikariatet bad en patient och hans familj mig om dödshjälp. Jag minns det i skarp detalj: mannen med snabbt progredierande, terapiresistenta symtom, den förtvivlade hustrun. Mannens syster som vädjade till mitt förnuft. »Skulle du vilja att din bror hade det så här? Snälla, hjälp oss.« Lugnet på salen, min insikt om att frågan var planerad och genomtänkt.
Trots att jag var 25 år och ny i läkarrocken så är mitt minne att det förlöpte väl. Det kan naturligtvis hända att familjen minns något annat, men jag tror att de köpte min förklaring. Jag svarade patienten: »Jag kan inte, för jag får inte enligt svensk lag. Och även om jag fick så skulle jag inte kunna sova om nätterna om jag gjorde sånt. Men jag kan hjälpa dig att få sova om du känner att du inte uthärdar att vara vaken.«
Ungefär så sade jag för tjugo år sedan, och ungefär så säger jag än i dag.
Vissa onkologer hävdar att de aldrig någonsin fått frågan om dödshjälp. Själv har jag fått den då och då. Troligen spar man sin allra tyngsta fråga till någon man i alla fall inte tror ska avvisa en, och så ställs den när tillfälle ges. När jag undervisar läkarkandidater brukar jag be dem fundera över hur mycket mod en människa behöver samla för att våga prata om dödshjälp. Jag tror att man ska vara medveten om det innan man går in i samtalet. Den som är så modig måste bemötas med respekt.
Ibland är frågan ett rop på hjälp, ett sätt att uttrycka lidande. Ibland är den allvarligt menad. Tyvärr måste jag säga att de gånger den varit allvarligt menad har jag haft den största förståelse. Hur bra palliativ vård än är finns det alltid människor vars symtom vi inte kan kontrollera. Det finns gånger jag har tänkt att, ja, det är en rimlig begäran. Om det var jag, eller min syster, eller min pappa …
Och ändå är det så lätt för mig att tacka nej! Helt enkelt därför att jag inte kan. Hur skulle jag kunna fortsätta som läkare efter att ha tagit någon av daga, med avsikt? Hela min yrkesgärning handlar om att bota, lindra, trösta. I vissa fall är uppgiften att bevara liv till nästan vilket pris som helst. I andra fall att lindra medan sjukdomen har sin gång. Men kaliumsprutan? Den ingår inte.
Det intressanta är att det i dödshjälpsdebatten alltid förutsätts att vi läkare ska stå för eutanasin. Varför? Det är helt ologiskt, går emot allt vi annars arbetar för. Kan inte tandläkare göra det? Eller VVS-tekniker? Jag förstår inte varför vi som yrkeskår ska behöva göra något som helt omkullkastar vår yrkesetik.
Jag är djupt tacksam över att vi har möjlighet att erbjuda palliativ sedering. De gånger jag använt mig av det har det inneburit att någon kan få en värdig tillvaro i en annars bedrövlig situation. Kroppen får sova medan sjukdomen har sin gång. Men därifrån är steget till aktiv dödshjälp, för mig, stort och farligt. Även om jag har den största respekt för de ledsna människor som bett mig om det längs vägen.
