Retreat. Jag smakar på ordet. Det innehåller hårda konsonanter men känns inbjudande, förföriskt tänker jag. Något jag inte minns att man kan känna. Men kan jag verkligen? Tänk om jag inte orkar, om huvudvärken sätter stopp som vanligt. Att jag åter misslyckas, får ge upp, vara en »loser« och lämna före alla andra, ofärdig både i kropp och gärning?

Nej, stopp och belägg, det är ju annorlunda nu, äntligen! Har du glömt det? frågar jag mitt klena jag. Tar fram den kaxigare och bannar den klena. Bilolyckan 18 år tidigare som ändade mitt förra liv och obönhörligen formade detta nya som ännu är okänt och obekant men alltmer krävande och vill hävda sin plats i mitt medvetande. Allt oftare kommer jag på mig själv med att ge upp, ge plats. Kanske är det en form av acceptans?

Trots föresatsen att inte låta mig nedslås av motgångar, oroar jag mig i dagar över att jag ska glömma viktiga prylar vid packningen, att jag ska åka fel när jag kör dit, att det ska vara köer, att jag inte orkar släpa bagaget och måste be om hjälp, att jag ska vakna med huvudvärk, att någon annan får mitt beställda rum med den elektriska sängen.

Dumheter! Naturligtvis tas jag om hand med vänlighet och professionellt bemötande. Sängen står där, kursen verkar lovande, jag slappnar av.

Så kommer den förväntade motgången. Jag hittar inte fjärrkontrollen till sängen. Letar överallt, den finns ingenstans. Tvingas ringa till receptionen, de lovar komma. Letar igen genom hela bädden och runtom i alla tänkbara och otänkbara skrymslen. Jag lägger mig raklång på sidan på golvet då den stelopererade nacken förhindrar sådan böjning av kroppen som skulle kunnat avslöja hemligheter på undersidan. Ja, nu ser jag den, fjärrkontrollen, en diskret plasttingest med knappar att trycka, den hänger fastsatt i sängens underrede. Skyndar mig att ringa receptionen, de behöver inte längre komma.

Kan inte få loss den, den sitter hårt fastsurrad med ett buntband. Okej, de vill väl ha det så, är rädda om den. Lite obekvämt kan jag tycka, men jag ska inte framhärda. Jag kryper ner på golvet igen, trycker på knapparna och får ett ungefärligt läge på sängen så att jag som vanligt kan sitta bekvämt och sova.

Vaknar klockan 01. Lite ont i huvudet. Lägger mig på golvet och ändrar läget på sängen. Somnar om. Vaknar klockan 03.15, nu sovit färdigt och med begynnande huvudvärk. Skyndar mig att äta de beställda smörgåsarna och dricka kaffet i termosen. Det hjälper!

Åh, vilken underbar morgon det blev. När hjärnan klarnat lägger jag mig med nya krafter igen på golvet, drar i kabeln till fjärrkontrollen och ser nu att hela sladden sitter fästad på många ställen med buntband i underredet. Jag hämtar nagelsaxen och klipper av transportbanden, förstår plötsligt att sängen är ny och ännu inte färdiguppackad. Och den som fixade detta var mitt nya, inte längre klena, jag!