Träningskulturen i Umeå är stor – aldrig har jag lyft så mycket skrot som under mina år i denna stad. Jag har sprungit av mig tentaångest och studsat fram på IKSU-Barbros gympapass. Det är lätt att tro att träningen bara handlar om att hålla mig frisk. Att jag efter att ha läst om fetma och stillasittande som riskfaktorer för i princip alla sjukdomar skulle ha skaffat mig denna egenmedicinering för att bota den hypokondri som drabbar alla läkarstudenter. Och kanske var det i det som tränandet började, i ett hopp om att kunna ta kontroll över de friskfaktorer vi faktiskt lär oss att vi kan påverka, men i dag är motivet till min träning delvis ett annat.

När jag pratar med mina kursare är det få som inte någon gång fått en gliring, en lätt hånfull kommentar eller helt enkelt blivit ignorerad av en djupt kunnig, men mycket upptagen överläkare. När det gäller mina kvinnliga bekanta har många av oss fått kommentarer som på något sätt anspelat på vårt kön. Att uttryck som »lilla gumman« eller »tänk på vilken specialitet du väljer, du som är kvinna« förekommer i vår vardag är ingen ovanlighet utan något vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Detta gäller ju som tur var inte alla, utan en bråkdel av de överläkare vi stöter på. Men precis som den där enda taskiga kommentaren på skolgården när du var liten är den som etsat sig kvar, är det lättare att minnas orättvisor än uppmuntringar.

I ett yrke med en strikt hierarki, ett system som sträcker sig från överläkare ner till oss lägst stående underläkare och studenter, skapas ett lärlingssystem. Det bygger på att de äldre och erfarna ska lära oss gröngölingar att slå våra första flaxande vingslag i ett försök att lyfta mot stjärnorna, och under goda omständigheter ibland få en skymt av trädtopparna. För mig, som just är i begrepp att ta mina första stapplande steg i det som kallas karriär, är det glädjande med ett sådant system. Tänk att de som redan kan jobbet ska finnas där för frågor och goda råd, vilken lyx att det kommer att finnas en bakjour att ringa!

Men som med alla system finns det baksidor. Eftersom överläkarna är våra rockstjärnor går vi också med på en del divalater. Vi finner oss i snäsiga svar och ljudliga suckar, vi vet ju själva att allt vi gör går långsammare än om de hade gjort det själva. Därför tränar jag.

För jag vet numera att jag tar mer i marklyft än vad slumpmässigt utvald överläkare väger. Och när kritiken kommer eller någon suckar orkar jag stå kvar och i de fall det finns fog för det faktiskt konstruktivt ta till mig av det. Men är det bara en gliring eller ett påhopp orkar jag bemöta även det, för inom mig kan jag alltid tänka »Vet du vad? Jag skulle kunna lyfta dig och bära iväg dig om jag bara ville!«.

Det går att säga att det inte är jag eller någon annan gröngöling som ska behöva ändra på sig eller ta emot denna typ av kommentarer, men faktum kvarstår: för oss är ni överläkare med erfarenhet och yrkesskicklighet rockstjärnor, och jag tror Mick Jagger gör rätt mycket som han vill, han också. Honom hade jag förresten också kunnat lyfta och bära iväg – lätt, han är ju bara flugviktare.