Hur låter det när kranskärlsplack brister? Jag föreställer mig ljudet – ett litet kras – följt av ett svirrande läte av artärflöde som bromsas. En dag händer det.

Den dag det händer min kollega och vän kommer det, som i de allra flesta fall, oväntat. Och oönskat. Varför jag? Det finns tusen argument emot: jag är för ung, jag har ingen ärftlighet, jag har levt sunt och inte gjort något ont. Jag äter inte bacon! Sedan de tysta argumenten, de som inte uttalas högt: jag har varit snäll, jag förtjänar inte detta. Jag har bidragit till forskningen och tagit hand om många sjuka människor. Jag är inte en elak djävel som den där urologen som hade förtjänat en infarkt för länge sedan.

Vi läkare ägnar nog allra mest tid åt samtal med människor, oavsett om vi är kirurger, hud- eller allmänläkare. Just frågan »varför jag?« ältas dagligen i landets mottagningsrum, och vi har olika strategier när vi bemöter den. Ibland antar jag att diskussionen kan utmynna i ett motiverande samtal, ett sätt att förmå en patient att göra livsstilsförändringar och ta det inträffade som en knuff i en ny riktning. Jag som jobbar med cancer ser sällan nyttan av att skylla tumören på något utan säger i stället ofta »det här är ingens fel«. Inte ens den uppenbart rökorsakade cancern behöver man skylla på patientens livsstil – det tjänar ingenting till att lägga sten på börda när sjukdomen väl finns där. Det intressanta är vårt behov av att famla efter logiska förklaringar. För vi vet ju att de sällan finns. Sjukdomar är inte rättvist fördelade.

När kollegan ventilerar sin besvikelse över att ha drabbats sitter jag tyst. Inom mig tänker jag på hur olika vi läkare förhåller oss till egen sjukdom. Själv går jag hela tiden och väntar på det som ju oundvikligen kommer att drabba mig. Det har jag gjort sedan ST-tiden, när jag var i 30-årsåldern. Eftersom jag omges dagarna i ända av människor i alla åldrar som fått livet omkullkastat så har det blivit min norm. Det spelar ingen roll att jag vet att risken statistiskt sett är liten och att alla de människor som kommer till mig med sina sjukdomar utgör en selekterad grupp. Såklart händer det mig. Varför skulle det inte göra det?

Vissa av mina arbetskamrater tänker inte så, utan ser sig själva som vaccinerade. En isländsk kollega förklarade för många år sedan för mig att ju fler patienter han var snäll emot, desto mindre var risken att han själv skulle bli sjuk (och han var inte religiös). En annan har sagt att »…så där kan man inte tänka, patienterna är patienterna och vi är vi. Vi sitter på andra sidan skrivbordet«.

»När läkare blir patienter« skulle man kunna skriva en hel bok om. Vi brottas med vanmakt, med allt vi vet (fast vi inte vill), med prov vi tycker borde tas. Ibland tar vi dem på oss själva. Vi förstår mer än andra patienter, men ganska ofta är den kunskapen bara något som ligger oss till last. Vi har svårt för att vara sjuka, svårt att släppa kontrollen och bli omhändertagna. Svårt att be om hjälp. Det ingår i yrkesrollen att vi ska vara starka och bära de svagare. Det är obekvämt när rollerna kastas om.

Helt klart behöver vi copingmekanismer för att orka träffa och stödja sjuka människor. Ibland är det livsviktigt att dra en gräns mellan arbete och eget liv, annars orkar man inte. Och ändå är det min egen ovetenskapliga iakttagelse att de bästa läkare jag känner är de som har egen erfarenhet av svårare sjukdomar. Kanske kan det vara en tröst, om än liten, den dagen det oönskade händer.