Första gången det hände var på IVA. Jag jobbade som undersköterska mellan termin 3 och 4. En av patienterna var i medelåldern och hade fått en stroke igen. Han var nedsövd, prognosen såg dyster ut och neurokirurgerna muttrade förbi på ronderna. Han hade besök av sin syster och hennes barn som var i 5–8-årsåldern. Jag tänkte att det var fint att de fick vara med även i det svåra.
Kvinnan tar barnen i var sin hand för att gå. Jag förbereder mig för att säga hej då på det där sättet som får dem att känna sig välkomna tillbaka närhelst de önskar. Då de lämnar mannen säger den yngsta »hej då, pappa«. Det träffar mig som ett slag i magen. Pappa. Inte morbror, inte kompis, inte avlägsen släkting utan pappa. Jag känner gråten i halsen men mest i ögonen. Tittar i taket och försöker tänka på något annat. Distansera mig, det passar sig inte med gråt. Jag säger hej då. Blir sedan avbytt, går in på toa och gråter. Stackars barn, stackars pappa, stackars familj.
Andra gången var under mitt första underläkarvikariat. Alla, även patienten, visste att han var döende. Han ville inte prata om prognos men hade sagt att han ville dö hemma. Nu föll det sig så att han blev sämre och återigen blev inlagd. Vi rondade och låtsades att allt var bra, att han skulle få komma hem, fastän vi förstod att det inte var så. Ingen frågade honom om hans tankar kring slutet. När han låg med otroliga mängder syrgas och ändå inte fick luft bestämde jag mig för att det var dags. Det vi övat på i grupp, det vi fått feedback på av kursare. Det vi svettats över, våndats inför. Det första svåra samtalet.
När jag kommer in i rummet får han just en lapp med adress och telefonnummer till undersköterskan. De har pratat hundvalpar, eller trädgård, som han skulle komma och titta på sedan när han blivit bättre. De tystnar, väntar på vad jag har att säga. Jag börjar försiktigt, närmar mig ämnet med eftertanke. Han medger att han förstått att det är nära nu, han har ångrat sig. Vill vara på sjukhuset, här där vi tar hand om honom och lindrar ångesten som kommer av att inte kunna andas. Mitt under samtalet blir det tyst, som om vi båda inser att det här är slutet. Han kommer att dö. Hans ögon tåras och jag tappar den där skölden som kommer av att se honom enbart som patient. Börjar tänka på honom som make, pappa, människa med egna hopp och drömmar. Som inte hade tänkt bli sjuk och dö innan livet var färdigt. Återigen hotar den förbannade gråten. Jag tittar i taket, blinkar hårt. Tack och lov att han inte märker något. Han har fullt upp med att hantera sina egna känslor och att andas. Vi hämtar oss, avslutar samtalet och lovar att ses imorgon.
Vissa händelser, vissa människor och vissa sjukdomar tar hårdare på mig som person och läkare. Det är svårt att öva på att inte gråta. Jag tror och hoppas att man härdas med erfarenhet. Att skölden tappas mer sällan ju oftare man får använda den. Utmaningen kanske blir att med åren bibehålla empatin utan att gråta.
Jag och mannen träffas inte mer, han dör under natten.