En av anledningarna till att jag älskar mitt arbete som ST-läkare i allmänmedicin är de tillfällen då jag verkligen får chans att ta del av mina patienters levnadshistorier. För ett tag sedan hade jag ett samtal med Sven. En 82-åring från landsbygden i nordöstra Skåne.
På 30-talet när Sven föddes var det vanligast med hemförlossningar: en jordemor kom och förlöste kvinnan i hemmet. Då Svens mor skulle föda var det tre månader för tidigt, och de åkte därför till lasarettet i Ljungby. Där födde hon tvillingpojkar på 700 gram vardera. Doktorn bedömde att de inte hade en chans att överleva men Svens mor, som var en kvinna gjord av järn med mycket kärlek, bad att få ta med sig pojkarna hem så att de fick dö där.
Förutom kärlek och vilja hade hon också kunskap om kreatur och gjorde helt enkelt så som man gjorde med grisarna. Hon byggde en kuvös genom att lägga pojkarna i varsin skokartong med flaskor fyllda med varmt vatten runt om och matade dem varannan timme. Brodern dog efter tre månader men Sven överlevde. Och även om han själv beskriver sig som sen i allt och fysiskt klen har han aldrig behövt särskilt mycket sjukvård förutom en del för den astma han fått i samband med infektioner på äldre dagar.
Den senaste tiden har rubrikerna om förlossnings- och barnsjukvården varit nästan lika många som Novalucidtabletterna jag tuggat. BB som stängs, kurser i bilförlossning, den första bilförlossningen, massuppsägningar av kompetenta barnmorskor och specialistsjuksköterskor. NKS där neoläkaren måste springa långt i en kulvert för att komma till förlossningen. Kvinnor i aktivt förlossningsarbete som skickas mellan sjukhusen på grund av platsbrist. Bebisar som tagit skada av det fördröjda omhändertagandet. Det är både lugnande och ångestskapande att vara insatt i vårdens brister när det är dags att själv vara patient.
Jag tittar ner på det några dagar gamla knytet i mina armar och andas ut. Vi slapp åka till ett sjukhus långt bort. Vi fick komma till det som ligger sju minuter hemifrån när det var dags. Det fanns en barnmorska och undersköterska som kunde ta hand om oss och förlösa mig så att jag kände mig trygg. Bebisen andades som den skulle och vi behövde inte läggas in på en redan överbelagd neonatalavdelning som kämpar med underbemanning. Vi behövde inte skickas till ett överbelastat Lund för specialistvård. Allt gick bra.
I dag hade Sven och hans brors rätt till livet betraktats som självklar trots en prematur födsel i vecka 26–28, och de hade fått all den neonatalvård som krävts för att klara sig.Jag tittar på min sovande son och känner en enorm tacksamhet över att få leva i en tid då kunskap och möjlighet till sjukvård finns. Jag önskar bara att den ska finnas tillgänglig för alla som behöver den.