När larmet kommer befinner vi oss i en antroposofiskt inspirerad kurslokal där en studiedag håller på att summeras och avslutas. Det vi väntat, fruktat och bara till viss del förberett oss på har nu hänt hos oss. Inte, som vi tidigare läst om, i ett annat land, på en annan plats, utan mitt i vår stad. En lastbil har kört in i en folkmassa. Det ligger mängder av skadade på Drottninggatan. Sirener från olika håll och helikoptrar i den kalla aprilluften. Vi var under attack, men varifrån och på vilket sätt? Skottlossning rapporterad från Fridhemsplan.

Jag cyklade till sjukhuset, bytte snabbt om och gick ner till operation där den stora katastroftavlan var framdragen, en mobiltelefonlista utskriven och fastsatt med en gul magnet. All telefoni är utslagen på sjukhuset. Är även sjukhuset under attack? Vakter vid ingångarna och polis tillkallad. Det rådde ett märkligt lugn kring mötesplatsen. Inte en inaktivitet, tvärtom: det var en stor mängd personer där och flera var upptagna, planerade inför det fasansfulla som skulle komma. Andra stod och väntade, beredda att rycka in om och när de skulle behövas. Misstänkt skytt inne på Åhléns? Hur många operationssalar har vi? Vilken kompetens finns bland operatörerna? Är blodcentralen larmad? Varje fråga lyftes upp, ansvar fördelades och axlades. Mall of Scandinavia utrymd efter skottlossning.

Jag gick ner till vår akutmottagning, och även där rådde ett lugn i kombination med stor aktivitet. Dagpersonalen stannade kvar i ett angränsande rum och organiserade sig i mottagningsteam. När beslutet kom att sjukhuset befann sig i katastrofläge samlades all personal i en av korridorerna, den ledningsansvariga läkaren och sjuksköterskan ställde sig på varsin stol och informerade lugnt om vad som hade hänt, vilka uppgifter som var bekräftade och vilka som inte var det och vad som skulle hända härnäst. Explosioner vid T-centralen. Akuten tömdes snabbt och effektivt på patienter, en del skickades hem, en del lades in på avdelningar för utredning därifrån. Hur många svårt skadade skulle komma? Vid attentatet i Nice var det hundratals. Skulle vi träffa på kollegor, vänner, familj?    

Vårt sjukhus tog emot en handfull skadade och det fruktansvärda blev begränsat. En känsla av att vi blivit både drabbade och skonade på en och samma gång infann sig efter några timmar. Det är viktigt att inte förstora upp det inträffade och att måla med skräckens färger; än så länge dör betydligt fler människor av drunkning än av terrordåd. Samtidigt är det viktigt att inte förminska det som hände och vad som gjordes, både av förövarna och av dem som försvarade samhället.

Vi var redo för något mycket värre. Och jag skriver med en översvallande känsla av stolthet över att få ha sett vårt försvar mot attacken på nära håll; sett kompetensen och människokärleken. Hur kontrollerat arbetet var och lugnet i en situation fylld av osäkerhet och oro. Hur kollegor oombedda kom till sjukhuset för att hjälpa till, hörde av sig och ställde upp. Vetskapen om att ifall det skulle behövas så var vi så många. Det var mod i rörelse.