Jag vill få skriva en hyllning till alla under-dunder-sköterskor i vården! Jag tänker egentligen utanför begrepp som yrkestitlar, det finns ju en hel massa under-dunder-människor i vården. En språngmarsch i hemstadens kulvertsystem alldeles nyligen fick mig att se bilder från en svunnen tid. Jag såg mig själv för mer än tjugo år sedan i samma kulvertar.

Då var jag undersköterska en sommar på urologen. En fantastisk sommar, jag tror solen sken varje dag. En riktigt bra läroperiod, en tid i livet att bevara i minnet.

Vissa bitar av den sommaren minns jag bättre än andra. Som att jag lärde mig sätta kateter och att sjukhussängar är svårmanövrerade. Två kunskaper som består, även om jag inte sätter katetrar längre, för det är ju oftast under-dunder-sköterskornas uppgift.

Fast en av de bästa bitarna av sommaren var sparkcykelracen med min nyvunne under-dunder-sköterske-kompis. Hon var en av alla de där goda människorna i vården som lärde mig massor om sjukvård och livet. En van och trygg undersköterska som visade sig ha en oanad talang för att köra sparkcykel jättefort i kulvertar med lagom längd.

En av de sista dagarna på mitt sommarjobb bad hon vår teamsköterska om några minuters tidsutrymme enkom för att få möjlighet att susa runt med mig i kulvertarna en sista gång. Ja, hon kanske inte framställde saken exakt så, men sköterskan log och gav oss tio minuters ledighet. Det var som om hennes leende visade att hon egentligen visste vad vi skulle göra. Kanske hade även hon fått möjligheten att känna suset i kulverten ihop med just denna undersköterska.

Tjoho, vad det gick. Vi svischade fram. Före swishens tid, före mobiltelefoner i fickformat, före all nedmontering av vården.

För frågan vi numera kan fundera över är om vi nuförtiden någonsin har tid för dylika utfärder? Inte för att jag propagerar för att vi ska slösa bort tid, det ligger inte för mig. Det jag undrar är, om vi efter alla omorganisationer har kvar någon tid för rena glädjehöjare, som enbart är till för att vi ska kunna fortsätta jobbet effektivt och med ett leende på läpparna.

För jag är rätt säker på att sådana andningshål är precis vad vi måste ha för att fortsätta vara så effektiva som möjligt.

Och för att vilja stanna kvar på våra arbetsplatser.

För det är ju det som vi nu ser i omorganisation nummer 247 eller 248, att personalen har slutat le. Sedan har de slutat. I mängder. Bara på vår akutvårdsavdelning har 27 stycken i personalen slutat förra året. Det beskrivs av ledningen som »många«. Jag tänker att det är en katastrof.

En tredjedel av den vana personalstyrkan har försvunnit och ersatts av nyutexaminerad personal. De nya blev så stressade att man nyss var tvungen att stänga platser och påbörja utbildning i arbetet på golvet. Jag hoppas att det är tillräckligt för att få dem att stanna.

För när de vana inte finns där och guidar de nya, saknas det inte bara medicinsk och praktisk kompetens, det saknas även sparkcykelrace i kulverten. 

Fast ja, jag erkänner, det händer fortfarande då och då, att jag tar i lite extra på sparkcykeln. Inte bara för att hinna mer, utan även för att få känna suset och le.