»It was the best of times, it was the worst of times«, skrev Dickens. Och tänk hur väl han visste hur det känns, trots att han aldrig varit AT-läkare. Det är en tillvaro av ständiga växlingar. Man går från topp till botten – på mindre än en timme, mindre än en minut.

Ensamma kvällar på akuten. När det är tomt på patienter, när man väntar på det som komma skall. Utlämnad till sina egna fantasier om hur det ska gå. Det är den värsta av tider.
Och sedan, när det händer. När någon kommer, när allihop kommer på samma gång. När det ändå går bra, när man är mitt i det och man flyter.
Den bästa av tider.

När ligamentum flavum är så spänt att nålen viker sig och man blir för feg för att våga lirka lite till.
Måste ringa narkosen för att få lumbalpunktionen gjord, undrar om man någonsin ska lyckas själv.
När man nästa gång äntligen får likvor utan någon hjälp. Den där droppande dyrbara ryggmärgsvätskan som ett bevis på att övning kan ge färdighet.

Patienter som blir arga för att man inte har någon mirakelkur. Som vill skylla allt som skaver i livet på sin doktor. Som vill att man ska kunna hjälpa dem, som om man inte vore en läkare utan Gud.
Njutningen i att få vända ett möte. Att träffa någon som är arg och besviken och försöka hitta den särskilda vinkeln, den subtila anpassningen i kommunikationen som passar just den här människan.
Det där leendet när man lirkat sig rätt, det där nya samförståndet. Hur det kan ge lika stor njutning som likvordroppar i ett provrör.
Ensamheten i hemligheter. Alla mörka berättelser man måste bära själv. Erfarenheter som vännerna utanför sjukhuset inte kan förstå.
Men samtidigt: varma kvällar som inte har något med allt det där att göra. Att få sjunka ned i någons soffa, äta popcorn, prata om allt som inte är död och smärta och kroppar som sviker.

Rädslan att bli blasé. En rädsla för att växande erfarenhet ger skicklighet men också likgiltighet.
Det har hänt mig några gånger, just så. Att jag var sliten och tyngd av ansvar, att jag inte orkade känna varje nyans av en medmänniskas mörker. Att jag misstog min trötthet för bristande engagemang.
Men sedan. Sedan kommer det alltid något som känns. Det man inte kan värja sig ifrån. Händelser som skapar bilder på näthinnan, sorgens ljudspår i huvudet.
Och jag märker det överraskat, varje gång. Att visst finns det kvar, mitt medlidande.
Det är den värsta och den bästa av insikter.

När jag mött tragiska livsöden är sinnena förhöjda efteråt. Som om det var jag som drabbats av sorg.

När jag vandrar hem genom Ålandskvällen. Luft som doftar hav, som barndomssemestrar vid Medelhavet. Svala vindar mot mina kinder, mjuka vantar kring mina händer, solnedgången blek över trädtopparna, och här händer ju mitt liv. Här flyger tiden ifrån mig. Allt detta skrämmande och vidunderliga med att vara ung läkare. En dag är det bara falnande minnen.
Men just nu, varje flyende sekund. Nu är det här min plats, mitt liv, min tid.
Denna bästa av tider, denna värsta av tider, denna enda lilla tid som är min.