Dikten »Nu är vi sex« (A.A. Milne):

When I was one I had just begun

When I was two I was nearly new

When I was three I was hardly me

When I was four I was not much more

When I was five I was just alive

But now I am six, I’m as clever as clever;

So I think I’ll be six now for ever and ever

Först fem år av ST, och sedan kring min sexårsdag blev jag överläkare. Som överläkare är jag en sorts allsmäktig typ som kan svara på alla frågor och vet det mesta. På jobbet strålar jag av självsäkerhet och gillar att dela med mig av dråpliga anekdoter. Jag är trygg i mina patientbedömningar och stark i min kvinnoroll. Jag utgör en förebild för yngre läkare och särskilt kvinnor, som jag gärna stödjer lite extra. Jag brukar inleda arbetsdagen med att skumma igenom de senaste vetenskapliga skrifterna, allt för att inte missa något som skulle kunna inverka på min forskning. På sjukhuset kommer jag ihåg allas namn och är en livlig samtalspartner till lunch.

Eller så trodde jag att det skulle vara.

Som det nu är kan jag faktiskt inte komma ihåg namnen på de nyanställda sköterskorna, eller för den delen på alla karpalben. I mina röntgensvar händer det att jag blandar ihop höger och vänster och glömmer att signera viktiga svar. På lunch är jag ofta så överstimulerad att jag behöver gömma mig ensam i kaféet på sjuk­hus­entrén för att återhämta mig. Någon forskning blev det aldrig, och det var ett tag sen jag läste ett vetenskapligt pek.

Men vet du vad? Jag har bred klinisk erfarenhet, jag lyckas nästan alltid hålla god ton mot mina kollegor, jag anstränger mig för att applicera nyvunna kunskaper om kommunikation och le­darskap till min jobbsituation, och Google vet faktiskt en hel del.

Jag tror mig vara en pragmatisk problemlösare som har verktyg för värdering av relevansen av patologi för den enskilda patienten.

Och en sak till: jag kan precis överblicka luckorna i min kunskap. Äntligen finns lite konturer på min karta över det okända. Här och där syns horisonten, och om man extrapolerar lite kan man ana vilka tomrum som finns. Där borta finns ett träsk med massor av immunologiska rubbningar, av vilka man har bara hört talas om tre. Endokrinologi är halvt gömd i moln och har en tendens att bli lite väl otillgänglig. Hjärntumörer är rackans svåra att närma sig, omringade som de är av alla fallgropar. Finns det en fel väg att gå under en ultraljudsledd biopsi kommer man att hitta dit för eller senare.

Förstår du? Jag tror att min chef såg på mig och tänkte: Nu har Joanna tillräckligt bra koll på vad hon inte kan för att bli överläkare. Och så motiverad jag är! Nu äntligen, då det inte finns någon som tittar över axeln på mig, vill jag så gärna rita in den där kartan.

En läslust som hade mattats under alla ST:s obligatoriska moment får nytt syre, och plötsligt låter livslångt lärande mycket mindre klichéartat.

Nu ska jag minsann fylla i kunskapsluckorna för patientens och min egen skull. Nu är vi sex och ska växa upp. Nu är vi överläkare.