Dili, Östtimor, december 2016. Vi sitter i ett enskilt rum på akutmottagningen på Bairo Pite Clinic – Mario, en ung släkting till honom, läkarstudenten Herval som tolkar, och så jag. Vi har lyft Mario ur hans säng på vuxenavdelningen Baixa och kört honom hit i rullstol för ett besked vi inte vill ge honom framför de andra patienterna. Vid det här laget är han skinn och ben, och det är ingen konst att förflytta honom. På något sätt har han ändå behållit sin värdighet genom de fyra veckorna, och när vi har skämtat med honom på morgnarna har han haft nära till skratt trots att han är dödligt sjuk.

Hektiska arbetsdagar har gjort att vi inte hunnit prata om konsten att hålla brytpunktssamtal, så jag vet inte hur trygga mina yngre timorianska kollegor känner sig i det, och jag väljer att göra det själv. Helt säkert ett slag av högfärd från min sida – de vet ju betydligt mer om landets kulturella normer och språkliga nyanser. Delvis försöker jag skydda dem från ett samtal som kan gå illa och lämna alla inblandade förvirrade och uppslitna. Hur som helst inbillar jag mig den här heta eftermiddagen, halvvägs in i mina tre månader på kliniken, att det är bäst att det är jag som sitter med patienten och berättar för honom att han har akut myeloisk leukemi, en dödsdom i vilket land som helst och definitivt så i Östtimor med de bristande behandlingsmöjligheter vi har.

Marios blod har skickats till Australien med en hemvändande volontär, där en flödescytometri har bekräftat våra misstankar. Tidigare har vi skickat hans blod till de lokala laboratorierna (och fått skiftande svar varje gång) och därigenom konstaterat en grav pancytopeni, vilket i kombination med hans feber, ledsmärtor och splenomegali har talat starkt för en akut leukemi.

Domen kommer alltså med fjärran bud. En timmes flygresa bort, i Darwin, finns nämligen alla moderna medicinska behandlingsmöjligheter, men de kunde lika gärna ha varit på en annan planet. Det grymma i att 20 ml av honom kan skickas dit med provrör och lite pappersarbete, men inte de resterande 40 kilona av hans eländiga kropp, drabbar mig medan jag förklarar och ritar sjukdomen. Beklagar och pausar, precis som jag lärt. När han inte reagerar, nästan vill jag provocera fram något av det jag är van vid att hantera: chock, förnekelse, sorg, ilska.

Hans alltid milda leende förändras inte medan han tittar ned i golvet. Han tittar upp och ber oss att stänga av luftkonditioneringen som akutsköterskorna gillar att skruva upp till max. Mario tackar oss för vårt goda arbete. Han förstår att det inte är lång tid kvar, och väljer att åka hem till sin by två timmar bort, trygg med att ha mitt nummer och att vi tar emot honom igen när som helst. Inga fler frågor, trots mina tafatta försök att berätta om en palliativ vård som inte finns. Den perversa trösten i att han inte skulle ha överlevt den här sjukdomen ens i ett rikt land faller platt i det kala rummet. Det är inte nödvändigtvis ett dåligt samtal, det har bara många fler facetter än jag är van vid. Vi tar farväl och han körs tillbaka till avdelningen.

En eftermiddag följande vecka ringer telefonen då jag just parkerat mopeden under mangoträdet där hemma. Jag ser numret och känner igen hans unga dotter, som var vid hans sida de flesta morgonronder, innan hennes röst förvrids i ett långt, utdraget klagotjut. Hinner också höra moris men egentligen är allt detta överflödigt. Vi visste ju att han skulle dö, Mario själv långt innan vi andra. Frågan är för vems skull vi skickade det där provet.