»Jag ringer för att vi vill ha ett beslut om att avsluta pågående HLR. Vi är hemma hos en 52-årig kvinna som haft hjärtstopp 45 minuter, och HLR har pågått i ca 30 minuter, hon är uppkopplad, och det finns ingen aktivitet och det rinner blod ur munnen. Får vi avsluta?!« Jag hör ambulanssköterskans ord i telefonen där jag står på akutmottagningen. Orden formas till en stigande panik inom mig – jag har aldrig tagit sådana här beslut. Ska jag bestämma att denna kvinna ska förbli död? Tänk om det blir fel? Jag frågar om tidigare sjukhistoria, kanske mest för att ge mig själv lite tid att vänja mig vid tanken att jag är den som ska fatta detta beslut. För någonstans inom mig har jag nog redan bestämt att detta inte kommer att gå. »Ni kan avsluta!« svarar jag. Telefonsamtalet avslutas, och jag går vidare till mina levande patienter på mitt jobb. Kvar dröjer en tanke inom mig: Gjorde jag rätt? Skulle jag ha gett henne mer tid? Jag tvingar tanken att besvara sig själv: Det fanns inget mer vi kunde göra! Så fortsätter jag att göra mitt jobb …
Polisen kommer in till akutmottagningen med en ung man som druckit rikligt med alkohol. De vill ha en medicinsk bedömning. Jag bedömer honom stabil och lägger in honom på tillnyktringsenheten, TNE. Några timmar senare på TNE är han död, och efter 40 minuters HLR avslutar man återupplivningsförsöken. Han dör 25 år ung! När en kollega förmedlar detta bryter jag ihop. Hennes ord skapar ännu en gång panik i mitt inre. Vad gjorde jag för fel? När tog jag det felaktiga beslutet? Jag går igenom fallet med kolleger, handledare, studierektor och medicinsk chef gång på gång och återigen tvingar jag fram svaret på mina frågor: Jag kunde inte göra något annorlunda, men det gick inte ändå.
En medelålders kvinna inkommer medvetslös till akutmottagningen. Blodtrycket är lågt, och hon svarar inte på given behandling. Diagnosen blir snabbt ketoacidos, men kvinnans tillstånd förblir instabilt länge trots adekvat behandling enligt rutin. Jag lägger in henne på IVA i samråd med IVA-jouren. Hon överlever men får lindriga bestående hjärnskador. Återigen kommer tankarnas tvivel: Varför går det inte?
Nu sitter jag ihopkrupen i soffan hemma, utmattad efter en tung vecka på jobbet. Det känns inte som om det går att vara läkare längre, inte för mig. Jag tvivlar starkt på mina medicinska kunskaper, på min bedömnings- och beslutsförmåga. Det går inte! Jag slutar! Jag försöker tänka på de gånger det har gått bra: kvinnan som fick en spruta och blev fri från sin intensiva buksmärta, mannen med en femurfraktur som blev opererad och kunde gå igen, den djupt medvetslösa unga kvinnan som jag lade in på grund av blandintoxikation och som vaknade dagen efter och fick hjälp med sin ångestsjukdom, det infekterade barnet som fick antibiotika och blev friskt, killen som inte kunde andas men fick akut astmabehandling och blev fri från sina symtom … Jag försöker tänka på de uppmuntrande orden från kollegor: »Vad duktig du är. Du jobbar bra.« Men det är svårt för dessa tankar att slå rot.
Så läser jag i en bok: »När det känns som inget går – gå«. Så är det. Inget går som det ska vissa dagar på jobbet, kanske speciellt som nybliven läkare. Men trots detta går vi. Vi går till jobbet, gör våra bedömningar, behandlar patienter, tar beslut, svåra som lätta, utreder, diagnostiserar, lyckas och misslyckas. Och det går! Ofta går det bra, men alltid går det! I morgon går jag till ett nytt arbetspass, och det kommer gå bra!
