När en nära anhörig går bort stannar tiden. Det är som om den yttre världen kopplas bort och man betraktar den förvånat genom en glasvägg. Människor går eller springer i tunnelbanan, ler, pratar eller bara sitter och petar i sin mobil. Tågen kommer och går. Så tänker man: men förstår de inte. Hur kan de bara leva vidare som inget har hänt. Katastrofen är ju monumental. Ljuden blir avlägsna och man ser läpparna som rör sig utan att egentligen höra vad som sägs. Man går in i dimman.

Hur länge denna känsla dröjde sig kvar vet jag inte. Det kan ha varit dagar till veckor. Min fru dog på tok för ung i cancer för snart fem år sedan. Hon var studiekamrat från läkarlinjen och blev så småningom barnläkare. Men egentligen vill jag inte skriva om mig själv eller ens om henne. Jag vill skriva om svensk sjukvård och vad den gav oss. Jag vill skriva om läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, ambulanspersonal, sekreterare, städarna på avdelningarna och alla andra som drar runt sjukvårdsapparaten. 

Det är inte självklart att få vård. Jag har varit på sjukhus i Tanzania där många barn och vuxna dör eftersom basal hälso- och sjukvård inte fungerar och där patienter med schizofreni binds vid träd för att kunskap och mediciner saknas.

»Vad gör vi nu?« frågar jag cancerläkaren då jag sitter med min fru efter att hon mirakulöst svarat på cellgifter under nio månader. Tumörerna hade smält som smör i solen och även han med sin långa erfarenhet var förvånad. Med min medicinska bakgrund hade jag tänkt mig att han skulle svara att hon ska på kontroller var tredje månad, att hon ska följa den eller den cancermarkören. Men han satt tyst och tittade mig i ögonen. Så tittade han på henne och sa:

»Vi inväntar recidivet.« Sedan blev han tyst igen. Han var allvarlig och släppte oss inte med blicken. Han lät orden smälta in. Först slog jag dem ifrån mig. Det var inte det jag ville höra. Det var fel ord, förbjudna ord. De rann av mig. Han förklarade sedan hur uppföljningen med prover och kontroller skulle ske. Nu var det tekniskt och rationellt.

Hon förblev frisk under flera år men sedan kom recidivet. Jag har många gånger tänkt på hans ord. Rätt fram och utan krusiduller. Tuffa men nödvändiga ord. Han fanns kvar genom alla år och fortsatte behandlingen. Jag vet inte om vi var lyckligt lottade men jag tror, trots alla skräckhistorier, att merparten av personal i sjukvården är trogna sina patienter och följer dem igenom deras svårigheter och lidanden. Det är bara att beklaga att organisationen av vården tenderar att se patienter som objekt oberoende av de individuella vårdgivarna. Kanske är det en effekt av alltför mycket ekonomisk styrning och alltför idogt sneglande på bilindustrin, alltför mycket »NPM« och »lean production«. Denne rättframme doktor blev vår räddning i en omöjlig situation, vår fasta punkt i väntan på provresultat och cellgiftsbehandlingar.

Döden är en del av vår tillvaro här på jorden. Den drabbar oss alla förr eller senare. Vi vill helst inte tala om den, och helst drabbar den andra. Wilhelm Moberg har skrivit boken »Din stund på jorden«, där han låter den döende Sigfrid säga: »Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!«, och Violeta Parra sjunger »Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket«. Och jag själv skulle vilja säga: Jag vill tacka svensk sjukvård för all hjälp under den svåra tid vi haft och för den hjälp vi kommer få den dag då sjukdomen drabbar oss själva. Men till dess är det vår »stund på jorden«.