Den unga läkaren hade tunna axlar, och hon klarade inte att få till de explosiva simtag som krävdes för att fånga de stora vågorna vid Portugals Atlantkust. Jag kan inte säga att det gick så mycket bättre för mig, den sommaren för sju år sedan. Surfsemestern som jag bokat blev mer av en solsemester, och jag och min nyfunna väninna brukade kämpa en stund med våra surfbrädor i saltvattnet innan vi ålade oss ur våtdräkterna och lade oss på våra handdukar för att vila i solen. Havet vann alltid över oss.
Strax innan sommaren hade jag fått mitt antagningsbesked till läkarprogrammet. Jag bokade en surfresa för att vila upp mig innan fem år av studier skulle ta vid. Jag var full av förväntan inför att byta min dåvarande yrkesroll som civilekonom mot drömyrket läkare.
Det föll sig så, att en annan deltagare på surfkursen, var en ung kvinna som befann sig just där jag siktade mot att hamna. Hon var mitt uppe i en yrkeskarriär som läkare. Det var ingenting hon kunde rekommendera. När jag för första gången frågade vad hon arbetade med rös hon till trots den trettiogradiga värmen. Läkare, svarade hon, med något mörkt i blicken. Hennes smala axlar åkte upp till öronen av anspänning. Hon beskrev sin arbetsmiljö, patienternas krav, vårdcentralens krav, tidsbristen. Till slut hade hon fått svårt att sova och att överhuvudtaget släppa arbetet när hon var ledig. Hon hade nyligen sagt upp sig och bokat en surfsemester för komma bort från allt.
För mig, med en akademisk bakgrund inom organisationsteorin, var det ganska enkelt att ställa en diagnos på läkarens arbetsplats. På Handelshögskolan hade jag fått lära mig om Töres Theorells krav–kontrollmodell. Krav–kontrollmodellen innebär att ett arbete med höga krav kombinerat med låg kontroll över arbetsuppgifterna är den mest stressande arbetssituationen. Den mest avspända arbetssituationen är en med låga krav och hög kontroll över sin tid. En arbetsdag som i stället går i rasande tempo där varje moment måste göras korrekt ger en ständig anspänning. På ekonomutbildningen fick jag lära mig att arbeten med höga krav och låga möjligheter att styra över sin arbetsdag och sin tid, ökar risken för hjärtinfarkt. Vi fick vi lära oss att stress beror på organisatoriska brister, inte individuella brister.
På läkarutbildningen fick vi lära oss att det ställs oerhörda krav på läkaren. Hon ska lyssna, bekräfta, diagnostisera och rädda. Fanns det inte tid för de allra viktigaste, sköraste samtalen, så skulle vi ändå alltid ta oss tid. Hur exakt vi skulle ta oss den tiden förklarades aldrig. Vi förstod att en riktig läkare kan uppfinna själva tiden, när det verkligen behövs.
Jag tror de flesta vet att tid inte är något som kan uppfinnas. Ändå försöker vi, genom att jobba snabbare, skynda, jobba över. Tidsbrist och brist på kontroll har ett pris, och det är arbetstagaren som betalar det priset med sin hälsa. Jag hoppas att den surfande läkaren till slut hittade en arbetsplats där hon fick det stöd som hon förtjänade. För vi vinner inte ensamma över kraven, lika lite som vi kan vinna över havet.