»Inte bjöd han ut mig på dejt … Nej, det hände något mycket värre.«

Han var 53, jag 23. Det var mitt första läkarjobb. En trevlig stund hade vi där på akuten – jag var nöjd med min insats. Inte nog med att vi hade fått bukt med smärtan från hans njursten, vi hade också lite kul under tiden. Vi var nästan färdiga och i god tid. Lite kläm hade jag väl på det här med att vara läkare!

Sedan händer det …

Inte fick han en infarkt på kuppen och dog framför ögonen på mig. Inte bjöd han ut mig på dejt. På de scenarierna var jag på något sätt förberedd. Nej, det hände något mycket värre.

Obemärkt gled samtalet ut i okänd terräng. Det vällde fram detaljer om ett äktenskap i stå på låg­vattennivå. Slitsamt var det. Det handlade om barn och krossade drömmar. Framför mig hade jag en sökande, sörjande människa akut försvagad av ett rejält njurstensanfall. Jag försökte förtränga den långa kön med andra patienter som väntade runt hörnet, och inombords samlade jag ihop mina kunskaper om det svåra samtalet så som vi hade tränat på det på läkarlinjen. Jag anade psyk, jag anade beroendeproblematik, kanske ville han bli hänvisad någonstans där han kunde prata av sig? Då kom det: »Vad tycker du? Ska vi skilja oss?«

Vrede sköljde över mig. Plötsligt tappade jag fattningen. »Idiot!« hade jag lust att skrika. »Är du helt från vettet? Vi har ett samhällskontrakt att förhålla oss till och detta är ett avtalsbrott! Ifall du missade skylten över dörren, så är det här ett sjukhus! Vi sysslar med sjukvård. Hur ska jag veta vad du ska göra? Jag har burit läkarrock i bara två månader och jag är redan trött, verkligen! Det är så mycket jag måste komma ihåg, så många saker, och jag är osäker. Akuten är en sörja av människoöden, och ur kaoset förväntas jag sålla ut fallen som ska sys, vem som ska få antibiotika och vem som ska defibrilleras. Och du! Du svikare! Du egoist… Du ’kirurgpatient – ej brådskande’ som kommer hit och begär ännu mer! Jag var vänlig nog att bjuda lite på mig själv, och då hugger du som en orm när jag är oförberedd. Ska jag nu ha en åsikt om ditt jävla äktenskap också?«

Jag sa inte så.

Snällt hummade jag något uppmuntrande.

På ett sätt var jag ändå smickrad över att jag kunde fylla ut läkarrocken trots mina unga år och ringa erfarenhet. Den patienten har jag dock haft med mig de gånger jag och mitt läkar-alter-ego har stirrat varandra i ögonen och funderat på vart vi är på väg. I min roll som läkare vill jag helt enkelt inte ta emot äktenskapsfrågor – därför jag valde bort patientmötet och blev radiolog. Sysslar jag med njurstenspatienter nuförtiden gäller det att hitta stenen genom en skiktröntgen. Fast jag har också ändrat åsikt. På allvar har jag insett att patienter kommer att fortsätta söka vård för saker som inte i strikt mening kan anses gälla sjukvård.

Att dirigera patientflöden hit och dit, till rätt vårdnivå, är en organisatorisk fråga och en mycket viktig sådan. Skattepengar ska fördelas, prioriteringar göras. Men i det enskilda patientmötet är det inte läge att vara avståndstagande eller att agera uppfostrare. Har patienten kommit till doktorn så har den kommit som en hel individ. Jag har lärt mig att det finns konsultationsverktyg som kan hantera även till synes ohanterliga patientbeteenden. Jag blir inte provocerad längre.