»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

Jag har en liten kyrkogård i mitt bröst. Den finns där hela tiden. Det är de små, små barnen som knappt fick börja livet som jag bär med mig. Det är oftast stilla och lugnt på kyrkogården i mitt bröst. Alla barnen sover djupt. Men så händer något som gör att det blir oroligt, de vrider sig mellan mina revben. Bilder, ljud och namn kommer till mig. Muskelminnen väcks.

Jag kan återigen känna den smala armen och höra hur det låter när jag knäcker humerus för att kunna lösa skulderdystocin. Jag känner den slappa kroppen komma efter och strax står jag vid återupplivningsbordet.

En annan gång lyfter jag ut en alldeles vit liten kropp ur hysterotomin, inget fostervatten syns utan bara blod. Jag syr snabbt, snabbt för att stilla blödningen men kan inte låta bli att snegla över axeln mot barnbordet där det arbetas febrilt. Fortfarande en vit och död liten kropp, nu med katetrar i naveln och en tub i näsan. Hoppas, hoppas att den kommer igång, tänker jag medan jag måste återgå till mitt, fokusera på att avsluta operationen, få torrt.

Sedan är jag tillbaka vid återupplivningsbordet. Den här gången är det jag som sluter händerna om en liten bröstkorg och pumpar. Mecket rinner ur näsborrarna och ur munnen. Pulsoximetern bara piper. Kan inte mäta någon saturation.

Och sedan det där snittet som egentligen var på mamma-indikation. Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd. Hur hade kurvan sett ut? Hade jag ens granskat den? Det här barnet skulle vi ju bara plocka ut när mamman fastat färdigt.

Otillräckligheten. Skulden. Att kunna se föräldrarna i ögonen den gången var svårt. Det skulle fortfarande vara svårt fast det är mer än tio år sedan nu.

Prematurerna har jag lättare att hålla distansen till. De är ju liksom inte riktigt klara. Men den där som de bestämde sig för att lägga ned vården på och som sedan låg och gnydde i timmar på mammas bröst. Honom kommer jag ihåg. Och hur jag sedan tittade på honom ute i sköljen, när det var klart, så stilla i en fin liten korg, och en av mina tårar föll på den tunna, tunna hjässan.

Flera av de jag bär omkring på i min lilla kyrkogård är inte döda egentligen, men svårt märkta av den bräckliga tiden, de skälvande avgörande minuterna omkring födelsen. Och märkt är även jag. Att hålla en annans döda barn. Att se och känna den perfekta lilla människan alldeles stilla och kall.

Triumferna finns också. Larmsnitten, besluten som tas i precis rätt tid. När Woods skruvmanöver sitter perfekt och jag får världens tacksammaste blick från barnmorskan som sett den annalkande katastrofen. Och det är fantastiskt. Att kunna vara den som gör skillnad.

Men triumferna kan inte tränga undan kyrkogården. De är två sidor av samma mynt. De existerar alltid tillsammans. Utan hotande smärta ingen jublande lättnad när den uteblir. Och den kommer att växa, den där kyrkogården. Den gör det för oss alla inom detta yrke. Att hålla riktningen och styrfarten där mellan de små gravarna, hur gör man det?