Den drygt 50-årige mannen sitter framför mig med nedsjunkna axlar och nervöst flackande blick. Han är en »besvärlig patient«, en sådan som ingen vill träffa och som hela tiden ska vara någon annans problem. Inför jourbesöket har jag snabbt skummat igenom journalen för att förbereda mig. Där hittar jag diagnoser som huvudvärk, buksmärta UNS, yrsel och myalgi. Han har sökt sig till akutmottagningen, primärvårdsjouren och minst två av stadens vårdcentraler med olika besvär.

Nu har han kontaktat den vårdcentral han senast listat sig på, där jag jobbar, men vi har haft ont om läkartider och han har fått ringa igen och igen. Till slut skriker han i luren – han måste få en tid i dag, hans tillstånd är akut och måste bedömas av läkare OMEDELBART! Mellan raderna i sköterskans anteckning hör jag hur hon suckar. Men som tur var finns där en ledig jourtid, 30 minuter dessutom, så sköterskan behöver inte avvisa honom igen.

Därför sitter han nu här hos mig och jag har en klump i magen. Hur ska jag kunna hjälpa denne man? Eller snarare – hur ska jag bli av med honom?

Efter att mannen krånglat av sig ytterkläderna möter han oroligt min blick. Då mjuknar jag plötsligt och känner att jag måste försöka förstå honom. Så i stället för att be mannen berätta om värken i armarna, ber jag honom berätta om vad han varit med om i livet. Berättelsen kommer förvånansvärt fort. Om hur han sett familjemedlemmar misshandlas och våldtas av beväpnade män när han själv bara var ett barn. Om dottern som dog i hans armar efter ett fruktansvärt misstag från vården. Om ekonomisk utsatthet och, mellan raderna, en livslång känsla av utanförskap och en sedan länge utplånad självkänsla. Jag unnar mig själv lyxen att lyssna. I stället för att tänka på diagnoser och labbprover låter jag berättelsen sjunka in.

Plötsligt är han inte en besvärlig patient längre, nu ser jag sammanhanget och förstår varför han inte längre litar på sin kropp eller på vården. Klumpen jag hade i magen har släppt, och jag känner medkänsla med mannen framför mig. Mot slutet av besökstiden (som nu har sträckt sig en bra bit in i min lunchrast) ägnar vi oss åt hans fysiska besvär och jag ordinerar prov, mest för syns skull. Något större fel på hans armar eller nervsystem tror jag inte att det rör sig om. Men vi måste ses igen, det förstår jag. För att lyssna på någons historia medför ett ansvar.

Jag är skyldig att förvalta det här förtroendet och visa patienten att han inte kommer att bli övergiven av ännu en vårdgivare som vill bli av med honom. Endast genom en serie återbesök kommer hans desperata flackande i vården att kunna bromsas, tror jag. Men hinner jag? Orkar jag?

Att vara allmänläkare handlar för mig om att kunna se hela människan och förstå hur hennes helhet påverkar de symtom hon presenterar. Det handlar också om att skapa förtroende och visa patienten att vi finns som stöd, även när besvären inte går att bota. Det här tar tid och kraft från doktorn, som samtidigt måste ha allvarliga differentialdiagnoser i bakhuvudet.

Jag älskar mitt jobb och de personmöten det medför, men inser också att jag inte kan ta mig an varenda besvärlig patient som kliver över tröskeln. Samtidigt tror jag att de flesta av oss som jobbar i denna specialitet drivs av viljan att se hela patienten och att vi tar oss an de svåra fallen när vi orkar. De dagar vi inte orkar låter vi bli att ställa de svåra frågorna och patienten söker vidare. Och det kanske inte är hela världen, för till sist hittar de förhoppningsvis rätt. Hos någon som orkar, som har en bra dag och som råkar ha 30 minuter (och lite lunchrast) att bjuda på i sin tidbok.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.