»Otydliga besked skapar oroliga patienter som söker sig till både primär- och sekundärvård, ofta genom akutmottagningar.«

»Men hur var det nu med extraslagen?« Patienten, en kvinna i 40-årsåldern, ligger nedbäddad i sin säng under morgonronden. Det är hennes tredje inneliggande vårdtillfälle på 6 månader. I journalen finns otaliga besök till vårdcentral, närakut och inte mindre än 4 akutmottagningar i Stockholmsområdet. Symtomen? Hjärtklappning och diarré. Spontana besvär som kommer då och då, ibland tillsammans, ibland var för sig. Nu var det några dagar sedan hon kände av hjärtklappningen, men diarréerna, ett par per dag, fortsätter. Journalen avslöjar extensiv provtagning, långtids-EKG, gastroskopi, koloskopi, DT torax/buk. Samtliga väsentligen u a. Bland en mängd helt fina EKG finns några med en del extraslag. Kan dessa måhända vara boven i dramat? 

När jag var 19 år hade jag precis installerat nya högtalare i bilen och lyssnade på hårdrock på mycket hög volym. Plötsligt »small det till« i ena örat. Jag blev förskräckt och stängde genast av musiken. Vad hade hänt, hade något gått sönder inuti örat? Dagarna efter blev jag vaksam på minsta känning och märkte att jag ofta hade öronvärk. Jag sökte vårdcentral där man undersökte och konstaterade öroninflammation. Jag blev lättad, det fanns en förklaring! Jag tog min penicillinkur, men efter några dagar började jag känna efter igen. I takt med att min oro ökade så ökade också besvären. Jag blev allt känsligare för ljud och slutade helt att lyssna på musik. Jag började få ont i örat även om det var tyst runt omkring mig. Jag började googla innerörats anatomi och själv spekulera om huruvida något hörselben (malleus, incus och stapes, minsann) kunde ha gått av på något sätt.

I min desperation sökte jag upprepade gånger till läkare. Ny öroninspektion var normal. Hörselundersökning: normal. Det togs lite prov, de var normala. En dag då jag återigen fått ont i örat sökte jag till närakuten, där jag fick träffa en kvinnlig överläkare. Jag började dra min story från början: »För ett år sen satt jag i bilen och lyssnade på hög musik …«. Hon tittade på mig. »Nu får du lägga av!« Va? Jag var chockad. »Det är inget fel på dina öron.« »Jaha, men är det inte så att det kan bli akut fel på örat om man lyssnar på hög musik?« »Nej.« »Men jag trodde att …« »Nej. Så fungerar det inte.« »Men kan man bli akut döv?« (Min största skräck.) »Nej. Om man utsätter öronen för mycket buller och höga volymer så kan hörseln långsamt försämras under flera år.« Jag kände mig först dum. Men snart inträdde en annan känsla: Oron släppte. Det lugnande beskedet hade nått fram. Jag åkte därifrån, botad på riktigt.

Fjorton år senare står jag bredvid patienten med hjärtklappning och diarré. Denna gång i rollen som läkare själv. Jag lyssnar på hennes symtom. Hon ställer samma frågor om och om igen. Hade man inte sett antydan till diafragmabråck på DT:n, och återigen, hur var det nu med extraslagen? 

Som läkare utbildas vi i att kartlägga symtom och utreda orsak. Men vad händer när vi inte finner en orsak? Vi träffar alltför ofta patienter med uppenbar icke-somatisk genes till sina besvär där utredningen ändå fortsätter. Otydliga besked skapar oroliga patienter som söker sig till både primär- och sekundärvård, ofta genom akutmottagningar. Utredningar staplas på hög, och under tiden har oviktiga bifynd dykt upp som läkaren måste ta ställning till och som späder på patientens oro. Det blir allt svårare att meddela patienten den ärliga medicinska bedömningen: Dina symtom beror inte på något kroppsligt fel. Du har inte nytta av fler utredningar. Men goda nyheter: du är frisk!