Jag flyttade till Jönköping från Stockholm för snart trettio år sedan för att börja min AT, och här blev jag kvar. Min hustru kom härifrån, och det var naturligt att flytta hit. På sjukhuset arbetade då som nu bygdens söner och döttrar som återvänt från läkarstudier i de stora städerna. »Smålands Jerusalem« är en stad i bibelbältet som ligger fint vid Vätterns södra strand. Och motorvägen hit ska vi inte tala om. Den måste vara Sveriges vackraste där den slingrar sig längs sjöns östra kant med milsvid utsikt.

»Hej«, säger mannen bredvid mig på Coop då jag står framför köttdisken och väntar på min tur. Han har mössa och halsduk på sig. Det mörka håret som tittar fram under mössan är stripigt och svettigt. Hans ansikte är flottigt. Under jackan har han en tjock tröja. Ute spirar den första riktiga vårdagen, och det är tjugotvå grader varmt. 

»Jag ska åka till min faster i Målilla«, fortsätter han. Jag säger att det låter trevligt. Jag känner väl igen min patient från psykosvården. Han som brukar sitta vid matbordet hela nätterna för att han är för »tvångig« för att gå och lägga sig. Han som använder tre rullar hushållspapper varje natt till att torka och gnida in smöret som han har en fäbless för att smörja in kroppen med. Jag har aldrig riktigt förstått varför han gör det.

Nu står han här bredvid mig i kön till köttdisken på Coop. Jag tycker det ser varmt ut och frågar honom om han möjligen har klätt sig lite för varmt för det rådande vädret. Men han tittar bara förvånat på mig och säger att han alltid fryser. Då kommer jag ihåg. Han brukar sitta med mössa och vantar på sig vid återbesöken på mottagningen hur varmt det än är, då han har tankar om kroppens värmereglering jag inte riktigt heller förstått. Det blir min tur, jag beställer och får min skinka. Vi hälsar artigt på varandra, och jag önskar honom en trevlig resa till Målilla.

På parkeringsplatsen utanför hör jag någon skrika högt och glatt, och plötsligt får jag en björnkram av en yngre man med ofantlig kroppshydda. Kramen är hård, och han har lite svårt att släppa mig. Pappa, som är med, får hjälpa till att bända loss honom. Mannen är glad och har ett leende över hela ansiktet. Det är B, en av mina patienter på habiliteringen med intellektuell funktionsnedsättning. Han som bara för några månader sedan inte mådde bra utan dunkade huvudet i väggen. Uppenbarligen är han bättre nu.

»Hej Clas Ohlson!« säger B med bärig stämma. Pappa blir lite förlägen och viskar till honom: »Han heter inte Clas Ohlson. Han heter Hans Olsson.«

B tittar förvånad på pappa. Sedan tittar han på mig och sedan på pappa igen. Så ler han ett brett leende och säger återigen med bärig stämma: »Hej Clas Ohlson!«.

På vägen hem i bilen tänker jag att så går livet i staden som blev min. På radion spelar de Eldkvarn och jag hör att det handlar just om det – om »Vår lilla stad«: 

Fruktträdgårdar med äpplen och bär

Två taxibilar, en cykelaffär

Ett tåg som avgår vid slutet av dan

Fast ännu har ingen rest ifrån stan

Ännu en dag

Vi levde och älska i vår lilla stad

Kom natt och dag

Du är välkommen hit till vår lilla stad

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.