Höstmörker. Höstsnuva. Höstfraktur. Landstingsljusstakar i fönstren och arbetsdagen på vårdcentralen är slut. På arbetsplatsträffen i våras fick vi veta att vi ligger bra till i våra kvalitetsmått. Kul. Skåneregn över parkeringen när den olycksvarslande jingeln till podcasten P3 Dystopia spelas i hörlurarna. Senaste avsnittet heter »Algoritmerna och mätandets tyranni«. Tidigare avsnitt har djupdykt i vad som händer när maten tar slut, när havet stiger, när arterna dör ut. Nu nagelfars dåligt validerade, beslutsfattande algoritmer med skräckexempel från amerikanska rättsväsendet och politiken. Formlerna är aldrig bättre än den som skapat dem. Resultaten baseras endast på tidigare data, och var dessa data felaktigt mätta eller snedvridna kommer resultaten att reproducera misstagen. Den amerikanska matematikern och författaren Cathy O’Neil kallar det för weapons of math destruction i sin bok med samma titel.

I podcasten fördjupar de sig i begreppet scientism – en övertro på tingens och tillståndens mätbarhet. En trosuppfattning som härstammar från 1600-talets upplysningstid. Många saker som blodtryck och CRP låter sig gärna mätas. Men hur blir det när vi ska mäta abstrakta, mellanmänskliga företeelser? Bemötande, kontinuitet, trygghet? Begrepp som eftersträvas bland värdeord och visioner. Begrepp som vi förstår innebörden av men som inte så lätt låter sig kvantifieras. I varje fall inte med pinnar och siffror.

Det har blivit regel snarare än undantag att läsa om katastrofala vårdsituationer i hela vårdkedjan där professionen larmar (och patientsäkerheten givetvis förblir ohotad!). Lösningen är omorganisering, omstrukturering. Nya tänk, nya tag. Om vi bara mäter lite mer och lite noggrannare kan vi hitta lösningen och svaret. Om vi bara skapar siffror och kvoter av allt det där svårgripbara och luddiga klarnar nog bilden. Inte helt olikt gamla tiders anatomer, som dissekerade människokroppar för att hitta själens boning.

Det är så klart viktigt att skattefinansierade verksamheter utvärderas och ineffektiva arbetsmetoder byts ut. Men hur mäts effekten av att jag hejar på en patient i väntrummet och glatt noterar att han har blivit av med kryckorna? Vilken åtgärdskod kan registreras när jag ber en av sjuksköterskorna ringa och se hur det är med en ensam, äldre kvinna som inte hört av sig på länge? Vilka kvalitetsparametrar gynnas när jag frågar om en patients son som jag skickade till barnakuten för någon månad sen? Alla dessa mikrohändelser som vi alla uppfattar som små men viktiga pusselbitar i god vård ryms inte i ett system, i en algoritm.

Mätsystemen som omger oss, framför allt de som är kopplade till ekonomi, blir dessutom genomskådade i samma stund som de sjösätts. Om det enda sättet att öka sin beskärda del av ersättningen från den gemensamma skattepengabingen är att ha sjukare patienter blir det diagnoskoder som jagas. Hade ersättningen baserats på antal enskilda besök hade vi börjat säga goddag och adjö 15 gånger per patient. Fokus glider obemärkt från att bota, lindra och trösta till att koda, registrera och skarva.

– Nog hör frun lite illa också? H919 – hörselnedsättning, ospecificerad. Check.

Det är också något slags optimering, effektivisering som talar algoritmernas bakvända logik.

I mätandets tidsålder ska vi mäta det som mätas kan och inget annat. Annars fortsätter vi försöka dra raka excellinjer över människans och vårdens tjusiga krokighet. I höstskogen av ICD-kodning, pinnar och viktad listning tänker jag fortsätta respektera somliga sakers omätbarhet och undvika linjalernas självbedrägeri. Det är så man blir mätt.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.