Dagtid arbetar jag numera i ett tält utanför min vårdcentral. Tältet har värme, el och tillräckligt med wifi. Vi hjälps åt att ta hand om patienter med luftvägsbesvär och gör ingen skillnad på om de är på väg till sjukgymnasten eller hudmottagningen i samma trapp. De med lindriga luftvägsbesvär får några ord om förhållningsregler och att de ska bege sig hemåt och höra av sig till oss om de blir sämre, andra med svårare besvär får behandling och de med svårast besvär ska vi ordna sjukhusvård för. En del människor vill stanna till och prata, lyfta sin oro.

Dagtid arbetar jag med kollegor som helt plötsligt har fått ställa om till att morgondagen sannolikt inte är gårdagen lik. Alla försöker tänka nytt och tänka tillsammans, kommer med förslag, har idéer och bidrar med det man kan. Fram rinner besluten som från en dag till en annan snabbt förändrar sättet vi arbetat på. Arbetsuppgifterna du hade i går får någon annan i dag. Men i stället för irritation och klagan upplever jag ett stoiskt lugn hos dem, detta på basen av en medvetenhet om att ens insats är viktig.

Dagtid får jag ta del av kollegors hjärta och driv. Även hos de chefer jag hittills bara känt till namnet och sällan sett eller träffat tidigare. Trots att chefen i helgen ådragit sig en fraktur ser hon ändå till att inställa sig på arbetet och arbeta hårdare än någon annan. Vi ser, bekräftar och tar hand om varandra på ett sätt som vi kanske inte alltid har gjort. Människorna som framför allt ser till att framhäva sig själva finns kvar, men tack och lov har en del av dem stannat hemma med snuva efter att ha varit på after-ski i Italien.

Så ja, dagtid tar jag hand om dem som precis som ni har ett personnummer, en adress, en fast punkt i livet. Men det är på torsdagskvällarna magin händer.

På torsdagskvällen volontärarbetar jag för Läkare i världens klinik och tar hand om de andra.

På torsdagskvällen kommer sjuksköterskan och leder vårt arbete. Hon som i vanliga fall arbetar på kirurgen, men som nu senaste veckan i stället gått en intensivutbildning i IVA-vård för att vår nuvarande situation kräver det. Hon som alltid ler mot patienterna och verkar glad, trots att jag vet att hon har haft en tung dag på det avlönade arbetet.

På torsdagskvällen tar jag och mina kollegor på oss ett tunt engångsförkläde av plast, munskydd donerade av privatpersoner och egenhändigt gjorda skyddsvisir tillverkade av praktikanterna på kansliet. Ute i kylan under bar himmel tar vi hand om patienter med hosta. Ditställda korgvävsskärmar skyddar patienterna från nyfikna blickar, och efter att solen har gått ned bakom Stadshuset står vi och lyssnar på lungor, hjärtan och frågor. Kollegan som stått bredvid mig och huttrat ska snart ta sig vidare från vår volontärklinik till ett nattpass på barnsjukhuset där hon arbetar som sjuksköterska.

På torsdagskvällen skrattar vi och dricker kaffe för att sedan ta hand om killen som torterats i hemlandet. Vi slänger i oss en macka, och sedan lyssnar vi på dem som inte har möjlighet att ta semester i Alperna eller Thailand. De som inte förstår eller kan ta del av informationen om social distansering. De personer som mer än något annat i världen skulle vilja ha en riktig hemkarantän.

I denna pandemins tid känner jag mig priviligierad över att mina dagar allt mer ser ut som mina torsdagskvällar.