Lördag morgon 21 mars väcktes jag av min käresta med orden: »De stänger gränsen klockan 12.« Gränsen som skulle stängas var den till hennes hemland Danmark. Nu befann vi oss i Sverige i en frivillig hemkarantän, då hon nyligen återvänt från en avbruten vistelse i Italien. Gränsen skulle ju inte vara stängd för henne, men däremot för mig som inte är medborgare eller har egen bostad i vårt södra grannland. Jag hade svårt att ta in det hela och föreslog att vi kunde avvakta – ett förslag som snabbt avslogs.
När vi strax före klockan 12 gick av färjan i Helsingör och tog rulltrappan ner, var fyra svartklädda polismän och en poliskvinna på väg upp för att möta nästa färja. Sedan dess har jag blivit kvar och haft förmånen att arbeta en del på distans. Med en säker uppkoppling mot Mariehamn på Åland kan jag ha telefonkontakt med patienter, läsa journal, vara med på läkarmöten via videolänk. Snart kommer möjligheten att med en säker app ha videokontakt med patienter. Inte optimalt – men det går.
I valet när man inte vet säkert vad man ska göra för att skydda invånarna mot covid-19 har Danmark valt försiktighetsprincipen. Jag och de flesta av oss vet ju inte säkert vad nedstängning av arbetsplatser, restauranger och skolor och förbud mot folksamlingar med fler än fem personer har för betydelse – om det har någon alls.
Livet är annorlunda här. Vi uppmuntras till att gå ut och träna eller röra på oss, men inte i grupp med fler än max fem personer och helst på egen hand eller med personer vi bor tillsammans med. På de mest frekventerade gångstråken, som Kastellet eller runt sjöarna, är det enkelriktad trafik för oss som är ute och går. Några restauranger har öppet, men då endast med hämtmat samt ibland glest spridda bord utomhus. I mindre butiker står skyltat om hur många som mest får uppehålla sig i butiken (oftast fem eller ibland sju). Matbutikerna håller öppet och är välfyllda med mat, men det är glest med kunder. Kassörskan sitter ofta bakom en plastskärm, och tejpbitar i golvet på väg mot kassan vägleder oss att hålla två meters avstånd.
På statsministerns presskonferens i fredags talade Mette Fredriksen om att efter påsken kanske kunna lätta på bestämmelserna som införts. Seruminstitutets direktör Kåre Mølbak sa att smittrycket ser ut att ha halverats. Men inga löften gavs. Allt beror på utvecklingen, som danskarna följer med samma stora intresse som svenskarna följer sina siffror.
I flerfamiljshuset har snabbt utvecklats hjälp till inköp och hämtning av mat och andra ärenden för dem som behöver det. Några ungdomar har på italienskt manér suttit på balkongen och sjungit önskelåtar för sina grannar. Vädret har ju under en tid varit himmelskt. Det danska gemytet och förmågan att »hygge sig« ser ut att vara obrutet. Från skyn hörs då och då trumpetande tranor på väg mot norr – utan pass och utan coronasmitta.
