»På samma sätt som studiepopulationer kan skilja sig, gör även länder det.«

»Men om patienterna levde längre, hur kan Läkemedelsverket inte godkänna det?!«

Jag diskuterar en studie med en vän som inte är läkare. I en icke-kontrollerad studie såg man att svårt sjuka patienter som fick ett läkemedel fick förlängd tid utan sjukdomsprogress. Trots mina försök att förklara studiens begränsningar kvarstår min väns entusiasm.

Som svar förklarar jag att utan kontrollgrupp vet vi inte vad som hade hänt utan interventionen. Det kan även finnas förväxlingsfaktorer som påverkar utfallet; både som vi är medvetna om och kan justera för, men även sådana som vi inte ens känner till. Dessutom kan jag inte fältet och föreslår att han diskuterar studien med en onkolog som förstår sammanhanget och som vigt sitt yrkesliv åt dessa frågor.

Men det hjälper inte. Vännen har fastnat för den förhastade slutsatsen.

»Ja, men om vi kan rädda liv – varför inte godkänna medicinen, även om effekten är begränsad?«

Jag svarar att interventioner kan ha biverkningar och konsekvenser som man ännu inte upptäckt. Neurosedyn. Vioxx. Eller att tillämpbarheten brister – vi vet ju inte om man får samma effekt i helt andra populationer.

Till slut ger sig vännen, men det beror mer på mängden vin än mina argument.

Sedan börjar covid-19-mardrömmen. Pandemin sprider sig, och vi tycks stå inför en sjukvårdskris bortom vår förståelse. Strax innan covid-19 når Sverige föds vår son, och bebisbubblan övergår i någon form av pseudo-isolering från omvärlden.

Dag efter dag växer frustrationen: Varför gör myndigheterna inget? Har de inte sett vad som händer i andra länder? Tydliga och enkla grafer sprids på Facebook som visar hur covidfall ökar per land. Varför stänger vi inte skolorna? Varför så lite? Varför så sent? Jag blir arg.

En natt när jag vaggar vår nyfödda son, som självfallet inte vill sova på natten, tänker jag igenom den enkla grafen över covidfall och inser att den är just det – enkel. Precis som min vän hade jag fastnat för en förhastad slutsats.

Jag har ingen aning om hur tillämpbara andra länders åtgärder är i Sverige. På samma sätt som studiepopulationer kan skilja sig, gör även länder det, troligen också rörande faktorer som avgör hur ett virus sprids. Framför allt kan jag inte hela sammanhanget. Min smittskyddskunskap baseras på ett par veckors läsande av artiklar och sociala medier. Är det troligt att jag, som inte kan sammanhanget, förstår tillämpbarheten bättre än de som ägnat sina yrkesliv åt detta och dessutom sannolikt har tillgång till data som jag inte ens vet finns?

Det betyder inte att allt experter säger är rätt eller optimalt. Det finns inte alltid konsensus, och att vara nyfiken och ifrågasätta är så vi utvecklar kunskap. Men kunskapsasymmetrin gör det svårt för mig som utomstående att förstå alla nyanser i avvägningarna mellan alternativen.

Vi kommer aldrig att veta säkert vad som hade hänt om Sverige hade valt andra åtgärder. Så till slut hamnar jag på samma rekommendation som jag gav min vindrickande vän: att man får hoppas att de experter som besitter mer information än övriga, och som ägnat sina yrkesliv åt detta, trots all komplexitet fattar bra beslut.

Sonen har somnat till slut. Jag inser att för honom kommer covid-19 – sannolikt och förhoppningsvis – vara en fjärran händelse. Han kommer nog inte att förstå vad Sverige, världen och sjukvården genomlidit. Men någon dag ska vi berätta för honom om toapapper, isolering och förhastade slutsatser.