»Ytlig kunskap som i bästa fall blir brus, och i värsta fall vilseledande«

Jag är i Manchester och läser brittiska Metro. En rubrik fångar ögat: »Go bananas to cut stroke risk«. Svårt att inte läsa vidare. En ny studie ska ha visat att man minskar risken för stroke genom att äta en banan om dagen. Kvinnorna som åt mest kalium löpte 12 procent mindre risk att få stroke.

Jag blir nyfiken och letar fram ursprungsstudien – och förvånas över att det är en observationell studie som följt en kohort över tid. En observationell studie kan ju inte dra slutsatser om orsakssamband, för korrelationen kan bero på något helt annat. Jag suckar och föreställer mig horder av britter som vill ta hand om sin hälsa och nu börjat beställa en banan om dagen tillsammans med sina »fish & chips«.

Jag börjar förstå varför bekanta i England beklagar sig över brittiska medier. Tur att man bor i Sverige.

Hemma i Sverige ser jag en dag en löpsedel med texten »Citrusfrukt minskar risken för stroke«. Nyfikenheten slår till igen. Jag gräver fram ursprungsstudien och ser igen att studien är observationell. Man har hittat en korrelation, men vet inget om kausaliteten. Jag undrar hur många läsare som har kunskapen att förstå att rubriken och texten är missvisande. Hur många kan komma åt ursprungsstudien? Är det rimligt att förvänta sig att läsaren ska förstå skillnaden mellan korrelation och kausalitet? Jag vet inte, men blir besviken på skribenter som sprider ytlig kunskap som i bästa fall blir brus, och i värsta fall vilseledande.

Fall som dessa gör att det känns bra och viktigt att vi i sjukvården kan skilja på korrelation och kausalitet. Jag föreställer mig en värld där fler kan detta – eller ännu bättre, där fler beslutsfattare kan detta.

En studie (Goodall et al. 2011) har tagits upp flera gånger, bland annat i Läkartidningen. Studien visade hur sjukhus som letts av läkare levererar bättre vård. Ofta har studien använts som argument för att det vore bra med fler läkare som leder vården. Kan förbättringen bero på att läkare förstått dessa basala koncept, och kan sålla igenom felaktiga resonemang, vilket leder till bättre beslut och bättre vård?

Men en dag läser jag ursprungsstudien. Och det visar sig vara en tvärsnittsstudie. Författaren betonar till och med i abstraktet att studien inte visar att ledare som är läkare presterar bättre än andra. Jag förvånas igen – studien kan omöjligtvis påvisa kausalitet. På tåget hem inser jag att jag är lika lättlurad som alla kvällspressläsare som tvingar i sig en banan eller citron varje kväll.

När vi som lärt oss hur man tolkar forskning börjar slarva – vem ska då upprätthålla den vetenskapliga metodiken som fört oss framåt? Man kan inte läsa ursprungsstudier hela tiden, men en bra tumregel är att fråga sig själv om forskarna kan ha randomiserat interventionen. Om svaret är »nej« var studien sannolikt observationell och oförmögen att påvisa kausala samband.

När jag stiger av tåget bestämmer jag mig för att komma ihåg detta nästa gång jag läser en vetenskaplig nyhet. Sedan går jag in i matbutiken och köper några bananer. Det kanske inte minskar risken för stroke, men det är ju himla gott – och som tur är finns det fortfarande några saker som man inte behöver en RCT för att veta.