Stämningen är nervöst förväntansfull. Det är dags för medicinkursens OSCE-prov (»objective structured clinical examination«). Studenterna ska på en given signal gå från station till station och bakom varje stängd dörr mötas av en klinisk uppgift de måste lösa på sex minuter. Inför provet är logistiken fulländad, ordningen total. Studenterna cirkulerar mellan rummen i takt till en visselpipa som markerar start och slut samt en varnande knackning på dörren kort före utsatt tid.
Jag ansvarar för stationen »fotstatus« och sitter där med en snäll patient som ställt upp för dagen. Vi är initialt båda något nervösa inför uppgiften, men inser omedelbart att om det är några som är nervösa, så är det studenterna. Vi slappnar själva av och ser den ena studenten efter den andra passera in och ut genom vårt lilla rum i perfekt koordinerad takt. Visselpipa. Student in. Fotstatus, förhoppningsvis korrekt utfört. Knack-knack. Visselpipa. Student ut. Repeat.
Min patient är rolig och smart. Från sitt tidigare yrkesliv är hon dessutom van att träffa och bedöma unga människor. Det slår oss båda snabbt hur mycket studenterna skiljer sig åt sinsemellan, och hur mycket man på sex korta minuter hinner uppfatta av en person. Var och en har en helt egen stil och ett eget sätt att ta sig an uppgiften. Många är nervösa och darrar på handen minst lika mycket som stämgaffeln de förhoppningsvis hittat rätt till. De härbärgerar sin nervositet på olika sätt: en del blir pladdriga, en del extremt fokuserade, någon enstaka helt blockerad. Några få är självsäkra och konverserar med patienten lugnt och vant som om de aldrig gjort annat.
I den minimala andhämtningspausen mellan studenterna hinner vi snabbt ge ett kort litet omdöme sinsemellan. »Hon var bra!«, säger min patient på klingande finlandssvenska, »det där blir nästa chef«, eller »oj oj oj, han var nervös« när nästa student på tur letat puls bakom fel malleol. På den korta minuten hinner vi inte bara med detta utan även att prata om livet, mitt och patientens, om vad som blev och inte blev. Man hinner mycket även på denna korta lilla minut mittemellan.
När provet är klart passerar jag studenterna, som får kaffe och bullar efter avslutad examination. Nu är stämningen uppsluppen, avslappnad. De skrattar åt varandras och sina egna missar. De har passerat drygt hälften av sin läkarutbildning. Jag undrar vad det kommer att bli av dem. Vilka specialiteter kommer de att välja? Vem blir kvar i storstan, vilka hamnar ute i landet? Vem blir utbränd, vem kommer att forska, vem lämnar vården och vem vill undervisa? Vilka kommer att axla jourbördan och vilka kommer att vilja leda? Vem blir bitter och vem fortsätter brinna?
Jag funderar på detta i korridoren på vägen mot min klinik och första patienten på eftermiddagens mottagningspass. Och laddar mentalt – jag har max sex minuter att göra ett intryck.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
(uppdaterad 2020-11-12)