»Vi kan alla önska att vi inte hamnar här, men nu är vi i rummet med en man som lider …«

Till det lilla sjukhuset vid den stora sjön kommer Janos. Han har påträffats liggande hemma i sin hall och det är lite oklart hur länge han har legat där ensam på golvet, men det kan ha varit så länge som fyra dygn.

Janos är 71 år gammal och har levt ett hårt liv.  I journalen kan jag läsa om ett långvarigt alkoholmissbruk och en diabetes som han inte har kunnat sköta om. Även på ett litet sjukhus kan det ibland finnas många kockar, och Janos har redan träffat minst fyra olika läkare: en AT-läkare som tog emot honom på akuten, en ortoped som har fått bedöma hans svartnade fot och en kirurg som har fått titta på hans många och svåra liggsår. Två invärtesmedicinare har också kontaktats med anledning av att Janos njurar blivit påverkade. Tillsammans går vi in till Janos där han ligger, liten på en sjukhusbrits. Han är för medtagen för att öppna ögonen och kroppen är kraftigt avmagrad.

In till rummet har också hans två barn kommit. De har nu varit ett antal timmar på akuten och förstått hur illa det är ställt med deras far. Kanske har de vetat det sedan de hittade honom i social misär i hemmet? Eller har de väntat på denna dag i många år? Kanske har de dåligt samvete över att de inte kunnat hjälpa sin far, eller också är de arga på honom för att han genom år av missbruk har hamnat här.

Vi går igenom den aktuella situationen och jag summerar den. Det ser illa ut. Jag ber barnen tänka över vad de tror att Janos vill att vi gör. Eller inte gör. Trycksåren är infekterade, det fanns fluglarver i såren när han kom in med ambulansen. Det är oklart hur stor skadan på njurarna är. Men det största problemet är att han inte har några som helst reserver.

Vi läkare går ut ur rummet och sätter oss ner på en expedition och pratar. Det är ett ovanligt möte. Dels för att alla berörda faktiskt är i ett och samma rum, dels för att stämningen är ovanligt bra. Alla presenterar i tur och ordning risker och potential ur sin specialiseringssynpunkt. Ingen försöker skyla över problemen eller lämna över ansvar. Det är medicin som den så ofta framställs i tv-serierna, men så väldigt sällan är i verkligheten.

Om vi ska försöka rädda hans liv kommer hans ena ben att behöva amputeras mitt på lårbenet. Med tanke på den dåliga blodförsörjningen är det möjligt att han kommer att behöva bli amputerad fler gånger. Ingen av oss tror att han kommer att överleva – för att kunna läka krävs reserver och vilja och i nuläget är det svårt att se någondera hos Janos. Fast man kan ju aldrig veta? Vad vi där­emot är övertygade om är att det kommer att bli en lång och stundtals plågsam resa för Janos. Är det vad han önskar?

Vi går tillbaka till barnen, som står på var sin sida om Janos och håller honom i handen. Jag presenterar vad vi läkare pratat om, och när jag berättar om amputationen ser jag hur sonen skakar på huvudet: »Det vill pappa inte.«

Jag ber de anhöriga om ursäkt för att jag kanske varit alltför rättfram. Vi kan alla önska att vi inte hamnar här, men nu är vi i rummet med en man som lider, och vi måste bestämma oss. Och vi hjälper Janos. Han får smärtlindring, lite vätska och har sina barn hos sig när han avlider lugnt och stilla. Jag går av mitt pass med en blandning av lite sorgsenhet fast än mer stolthet.