»Ett barn som behövde och fick hjälp med kroppen, själen och tillvaron.«

Ur vimlet på Senioruniversitets kurs i konsthistoria kommer en dam fram, presenterar sig som Kerstin Bergkvist och frågar om mitt namn, som jag upplyser om.

– Fint, säger hon, jag vill tala med dig: jag var din patient på centrallasarettet i Boden 1962.

Eftersom föreläsningen just börjar, avtalar vi att ses under kaffepausen. Vad vill hon? Jag får svårt att koncentrera mig på dagens ämne: Delacroix och Renoir. Hade jag uppfört mig illa? Hade hon fått men av behandlingen? Hade vårdtiden på barnsjukhuset efterlämnat obehagliga minnen som hon burit på under alla dessa år? Jag gick med viss bävan till vår kaffestund.

Kerstin hade legat hela sex veckor på barnavdelningen där jag hade varit avdelningsläkare. Det var väl därför hon mindes mig. Hon hade lidit av feber, krampkänsla i benen och värk i korsryggen. Man fick inte någon säker diagnos, men hon behandlades med penicillin och blev frisk.

Under åren som gått hade hon ibland undrat över vad hon lidit av och varför hon låg så länge på lasarettet. Till slut hade hon beställt och fått en kopia av journalen. I den hade hon hittat en konstig anteckning. »Den kan du få se om du vill.« Och det ville jag – alltmer nyfiken.

En vecka senare, efter föreläsningen, går vi till en pub, tar en vinare och jag får läsa journalen. Den rör en flicka, tretton år gammal som vid inläggningen är avmagrad och ömmar i nedre delen av buken. Så följer en mängd anteckningar om laboratorieprov och svar från gynekologer, kirurger och röntgen. Inget säkert framkommer, men sänkan är förhöjd. Detta tillsammans med subfebril temp motiverar antibiotikaterapin. Oavsett orsak bättrar hon sig och utskrivs besvärsfri.

Den avslutande epikrisen har jag skrivit. Diagnosen är: Status post appendicit? I marginalen har någon tillfogat – med skrivstil liknande min: »Kan detta ha varit ett fall av inflammatorisk retroperitoneal fibroblastos?« Tanken hade väl varit att vår noggranne överläkare skulle ha tagit upp detta vid journalgenomgången med oss underläkare, men så skedde kanske inte, och anteckningen blev kvar – och orsakade grubbel ett halvt sekel senare!

– Så, vad är då retroperitoneal fibroblastos, frågar Kerstin. Jag har gått in på nätet, på Medline, men där står inget.

Jag vet inte, är jag tvungen att erkänna, men jag ska undersöka saken.

När vi ses ytterligare en vecka senare har jag varit inne på Google och fått svar: en mycket sällsynt auto­immun sjukdom där bindväv tillväxer bakom bukhinnan och trycker på inre organ, ibland orsakande njursvikt eller tarmblödning.

– Skönt, säger Kerstin, något sådant har jag aldrig haft. Då kan jag glömma det. Eller förresten, tänker hon högt, kanske fick jag stanna länge för att vi hade det svårt hemma? Mamma var kroniskt sjuk och pappa hade spritproblem. Jag fick ta stort ansvar i familjen, också för lillasyster, och jag orkade nog inte längre utan blev sjuk. På sjukhuset var alla snälla och jag hade det bra där. De tog också kontakt med kommunen så vår familj fick hjälp.

– Så fibroblastosen, eller vad det var som jag hade eller inte hade, förde något gott med sig. Mitt liv tog en bättre vändning. Jag var väl inte bara en produkt i ett »patientflöde« utan ett barn som behövde och fick hjälp med kroppen, själen och tillvaron, tillade Kerstin med en blinkning.

(Kerstin Bergkvist heter egentligen något annat. Hon har läst texten och tillåtit publiceringen.)