Det är söndag. Vi ska riva ett kök för första gången. Ett gammalt robust kök som stått i många decennier. En kofot väger tungt i mina händer och jag föreställer mig flera timmars svettigt bändande. Järn mot trä. Det blir en fråga om tid.

Jag har just läst en artikel om att många viktiga medicinska studier inte kunnat replikeras. Att vi baserar vissa riktlinjer och praxis på studieresultat som kanske inte stämmer. Vemodigt första gången man läser det, och ännu värre andra gången.

Som tur var kunde vissa studier replikeras. Och som tur är kan man lämna artiklarna för något diametralt annat, som ett kök.

Men köket överraskar mig. I varje skåp hittar jag två små skruvar som jag inte sett tidigare. Och när jag skruvar loss dem förvandlas det robusta skåpet till en instabil och skör konstruktion. Jag förvånas över att några små detaljer kan förändra något så stort. I stället för kofotsbändande blir det punkt­insatser med skruvdragaren.

Jag somnar den kvällen och tänker på hur saker som har varit stabila i decennier kan fällas av små detaljer, som man bara ser när man letar efter dem. En vecka senare läser jag om Fragility Index.

Fragility Index beskriver antalet patienter som skulle behöva ha ett ändrat utfall för att en klinisk studie skulle gå från att vara statistiskt signifikant till att inte vara det. Det blir ett slags mått på hur robusta resultaten är. Om exempelvis 50 patienter försvann i uppföljningen och det endast krävs 10 för att göra resultaten icke-signifikanta så är studien rätt skör.

För att förstå indexet läser jag på om en RCT: NINDS-­studien, en viktig studie som legat till grund för att vi ger trombolys vid stroke. Det är svårberäknat, men den verkar ha ett fragilitetsindex på 3: om 3 av de 333 patienterna hade haft ett annat utfall hade studien varit negativ.

Kan vårt kunskapsunderlag verkligen vara så skört? Indexet påminner mig om det gamla köket. Små detaljer som förvandlar något från robust till skört, men som är helt osynliga tills man vet vad man ska leta efter. Det gör att jag blir ännu mer osäker på vårt samlade kunskapsunderlag. Även om studieresultaten är signifikanta, hur ska jag hantera skörheten? Ska man alltid kräva större kohorter och längre perioder?

Några veckor senare monterar vi det nya köket. Jag tittar noga på upphängningen. Den har också endast några få skruvar, men den har en fiffig anordning som stabiliserar det hela om skruvarna skulle lossna. Och det är kanske en del av svaret. Ju bättre en RCT är utformad, med exempelvis lågt bortfall, låg cross­over och små baslinjeskillnader mellan kohorterna, desto mindre instabila blir resultaten. I stället för att stirra mig blind på studiestorleken inser jag att jag även måste titta efter annat – och se om det finns fiffiga lösningar som gör helheten mer robust.

Nu sitter det nya köket där det ska. Jag vill tro att det är så väl uppsatt att det kommer att finnas för evigt, precis som man känner när man publicerat en studie. Men innerst inne vet jag att det är en fråga om tid i bägge fallen. Och det kanske är okej. Det kanske till och med är bra att både kök och studier åldras och byts ut lite då och då till nya, mer robusta varianter.

Kök och studier kanske inte är så diametralt olika trots allt.