Läkare är också människor, läkare drabbas av sjukdom, läkare känner sorg och smärta. Kanske oroar vi oss mer på grund av det vi vet (även om vi ibland önskar att vi inte visste). Allt vi upplevt i våra professionella liv kan plötsligt göra att vi inte kan lita blint på sjukvården som vissa andra – på så sätt välsignade – patienter kan göra.

Min privata mobiltelefon ringer, det är en senior kollega. Cancern har drabbat. Kan vi ses, nu direkt? På lunchen? Ångesten har kokat över, fotfästet har tappats. I en annan situation hade jag reflekterat över det underliga i situationen – jag och en respekterad äldre kollega, en före detta lärare, någon jag varit lite rädd för. Nu är jag den som tröstar, i ett kyffigt prång på mottagningen, på min lunch.

Behandling inleds, regler sätts snabbt ur spel. Mobilen ringer när som helst, sms skickas, det kommer mejl. Ett nödrop medan jag steker fiskpinnar en tisdag kväll: tumörmarkören har stigit! Jag blir nästan arg, men bara nästan. Förstår samtidigt innerligt väl. Försöker lugna. Medan fiskpinnarna bränns vid utarbetas handlingsplaner som kan dämpa paniken.

Behandlingar. Många behandlingar. Allt vad sjukvården har att erbjuda. När det som ligger utanför vetenskapen till sist efterfrågas backar jag. Jag minns alla specialsnickrade behandlingar jag sett som kan sorteras in under rubriken »kollegial omsorg«, eller möjligen »smittsam ångest över sjukdom hos kollega«. Preparat som rekvirerats från något labb och prövats utanför studie, bara för att det är en extra svår situation för doktorn och för doktorspatienten. Vi pratar till sist om alternativ medicin. Lång vetenskaplig utbildning och meritering förändrar ingenting när det till sist gäller en själv. Björkticka, vad vet jag om det? Det finns patientrapporter på nätet om kolloidalt silver. Ett halmstrå?

Vi går mot palliativ fas och mer symtom. Sms:en kommer inte riktigt lika ofta längre när mätningarna av tumörmarkör har upphört. I stället behövs extra mottagningstid. Doktorspatienten vill inte gå hos kuratorn med sin själsliga smärta, utan hos mig. Vi pratar om liv, om disponibel tid, om osäkerhet och svårigheter att planera. Om resor man ännu drömmer om. Vi skrattar galghumoristiskt åt hur människor är, kan med viss distans skoja om hur läkarhjärnan mal i nattens mörker och föreslår olika labbprov som borde tas på en själv. Vi är överens om att vi är hemskt dåliga doktorer när det gäller den egna kroppen, därför att hjärnan rör ihop intellekt och känsla. Läkarpatienten behöver en riktig läkare.

Vårt sista möte sker till bakgrundsljudet av svirrande infusionspumpar. Ljuset är dämpat, kroppen i sängen är svag och trött. Jag har blivit ditkallad, än finns viktiga saker att prata om. Ämnet för dagen? Läkargärningen. Yrkesskicklighet, läkekonst, kallet. En oändlig rad julaftnar, helger och nätter i människans tjänst. Viktiga och kluriga diagnoser som ställts när ingen annan kollega lyckats. Tekniskt svåra ingrepp som man känner stolthet över att ha lyckats med. I dunklet på den palliativa avdelningen summeras ett yrkesliv. Och kollegan/doktorn, som i det här fallet är jag, sitter still och lyssnar.

När jag går därifrån reflekterar jag över hur vårt yrke genomsyrar hur vi tänker, vad vi gör, vilka vi är. Hur vi beter oss när vi själva blir sjuka. Vad vi ser när vi blickar tillbaka. Ingen gång blir det mer tydligt än när man är doktor åt en annan doktor.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.