Jag har inga syskon i den här världen, vad jag vet. Ingen har synts till i min närhet, och jag känner inget syskonpirr när jag passerar någon på gatan som delar min näsas vinkel. Denna singularitet har inte bara bundit mig väldigt nära mina föräldrar och gjort mig van vid att öppna dörren till ensamhetens lilla hus, den har också fått mig att ända sedan jag var mycket liten fundera mycket på före­bilder. Jag vet: det är ett uttryck som smakar lite … gammeldags? Förebild. Det har något föråldrat och lite aningslöst över sig. I dag ska alla snarare vara förebilder än själva ha någon.

Rent utvecklingsmässigt finns det något kraftfullt i att lära av någon annan för att på sikt kunna formu­lera sina egna villkor, handla annorlunda och utvecklas. Det finns även en viktig poäng med att denna någon inte är en förälder, eftersom det krävs ett visst avstånd för att tänka och göra det man tidigare aldrig tänkt och gjort. Det går även att se det mindre ödesmättat: få hjälp att undvika misstag och ringa om lite goda råd längs vägen.

Själv har jag aldrig riktigt hittat någon sådan, bortsett från ändlöst med karaktärer i böcker, som jag varken minns eller håller reda på. Hur gör man för att närma sig någon man vill lära sig av? Och sker det inte ständigt, när man väl öppnat sig för möjligheten att se andra och aktivt handla annorlunda? Det kanske inte är nödvändigt att odla det där privata bandet för att nå praktisk kunskap. Med risk för att låta som en präktig gosse från valfritt politiskt ungdomsförbund: Vad är egentligen en mentor?

Anledningen till att jag ställer mig denna fråga just nu handlar om att det är ett av få moment under den numera helt digitaliserade läkarutbildningen där jag fick känna mig som en tänkande, kännande männi­s­ka igen. Under det diffusa kursnamnet »Professionell utveckling« har alla mjuka värden inom läkaryrket tryckts in. En av delarna i detta är just mentorskapet, där en liten grupp ska följas av en yrkesverksam person från första till sista terminen. En dag per termin består av en förmiddag med diskussion kring ett tema (prioriteringar, dödsbesked, medicinsk psykologi) och efterföljande individuella samtal. Vi fyller i listor med vad vi har gjort bra och vad vi har lärt oss, samt vad vi gjort mindre bra och hur vi kan förbättra oss. Klassisk självskattning.

Eftersom mötet nu skedde över länk försvann, till min stora besvikelse, en stor del av mötets karaktär. Blickar och kroppsspråk är generellt svårt att förmedla via länk. Jag babblade på som vanligt och försökte formulera mig kring de sexiga CanMEDS-kategorierna »Medical expert, Communicator, Scholar, Leader, Health advocate« och kände mig lite som Julia Rob­erts i thrillerklassikern »Dödlig puls« (se den!).

Men sedan blev min samtalspartner tyst och funderade. Länge. Och frågade sedan: »Pratade jag för mycket under gruppdiskussionen i förmiddags?« Vi hade diskuterat dödsbesked. Jag svarade snabbt: »det gjorde du självklart inte, nej-nej-nej. Varför undrar du det? Så behöver du inte tänka, absolut inte. Det är därför vi är här! Vi vill höra ditt perspektiv, dina tankar, lära av dina erfarenheter.«

Jag sa det som behövde sägas, och sedan fortsatte vi med självskattningen. 10.53 loggade jag ut och fortsatte med studier­na.

Men frågan grävde sig in i mig. Det som ägde rum visade inget annat än det som gör en god förebild absolut nödvändig: sårbarhet. Vi som nu skolas in i yrket vill höra om era erfarenheter, när saker varit för svåra eller när ni har fattat helt fel beslut. Vi behöver era berättelser och känslor kopplade till arbetet för att vidga perspektivet av vad som är möjligt att känna, göra och tänka.

Inte minst under perioder som präglas av osäkerhet, förändring, kris och isolering.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.