Jag bläddrar alltid raskt fram till krönikan när denna tidning dimper ned i brevlådan. Vem har skrivit den här veckan? Är det Nina? Sedan länge är jag i mitt huvud »du« med den grymt erfarna onkologen. Eller är det den där ödmjuka narkosläkaren på Sös? Eller den coola AT-läkaren? Hon som redan tidigt i karriären vågat berätta om sina vedermö­dor. Om yrkets vedermödor. Har länge tänkt att jag skulle skriva en också. Nog har jag en del att berätta. Men vågar jag? Det är utlämnande. Framlagt till allas granskande och skärskådan. Det har ju sällan hindrat mig förr, så varför nu?

På lördagen är jag rondjour på avdelningen med många cancerfall. De flesta har nyupptäckta tumörer med överväxt eller metastaser. Några bör nog kunna gå hem. Den 85-årige välväxte och högreste mannen nickar jakande i sängen: jo, det hade han nog tänkt sig, han vill hem i dag. Så jag förbereder recept och annat. Hustrun kommer för att hämta. Hon är en sedan länge pensionerad sjuksköterska, mild och älskvärd i blicken. »Han har redan överlevt två cancrar så hur gör vi nu? Remiss till onkolog har det pratats om. Och stuckit i levern har de gjort i går, så vad händer?«

Jag svarar att »det är klart att det finns cellgifter, men det tar ju en del på kroppen, och vid din makes ålder kanske man inte orkar alla biverkningar … « Fast han är väldigt vital och vältränad, tänker jag. Och skarpögd. »Ska ålder spela någon roll?«, muttrar han fram.

Jag famlar efter de rätta orden. Tvekar inför det uppenbara. Onkologisk tung behandling till en 85-åring som sannolikt ändå inte lever till jul? Det är otänkbart. Men ska jag släcka hoppet för dem denna gråmulna februaridag? Jag mäktar inte med det utan instämmer: »Jo, remiss till onkologen kan skrivas efter PAD-svar om ni verkligen vill det.« Jag fixar klart återbesöks­tiden och tar mig en stund senare an nästa patient.

En ännu piggare man. Rena ungdomen. 72 år. Ser ut som 65. Hustrun och dottern är med vid utskrivningen. De är alla både pålästa och intelligenta. Mannen har en stor cancer med flera metastaser i buken. Också punkterad i går. »Det skulle vara en konferens med Huddinge. När får vi svaret från den, och vad händer sedan?«, frågar anhöriga. Jag stannar upp en stund. Snubblar på orden. Hade jag missuppfattat något? Vem har lovat kirurgkonferens? Det är redan stucket i levern, och vi vet att det inte är möjligt med någon kirurgisk behandling. Men hustrun och dottern tittar storögt, vill ha mitt jakande svar. En millisekunds rannsakan, känner mig som Karl-Bertil Jonsson. Vem är jag att släcka hoppet och förklara det uppenbara – att ingen bot finns? Ska jag skicka dessa tre människor ned i hopplösheten just i dag? Nej.

»Om tio dagar har vi en mottagningstid«, hör jag mig själv säga, »… för PAD och konferensbeslut.« Tacksamma lämnar de avdelningen en stund senare.

Jag sitter och författar remissen till MDT-konferensen. Hur ska jag formulera mig? Jag vet bättre än att skicka en icke-operabel redan punkterad patient till kirurgkonferens. Det känns pinsamt att skriva remissen. Jag avslutar med »patienten och hustrun är lovade konferens«. Som ett urskuldande av att jag inte orkade säga sanningen den här lördagen. Ofta orkar jag, men inte i dag. Känner mig trots detta rätt nöjd, hoppet fick leva för dessa båda en stund till.