»Då ringer ascomtelefonen igen – och jag ser att det är akuten som söker«

I morgon ska jag unna mig en löprunda i skogen, hinner jag precis tänka. Det är lördagseftermiddag och jag räknar timmarna tills jag får gå av passet. Bara tre kvar.

Egentligen tycker jag att det är roligt att jobba, men just nu har jag lite för många dagar akutverksamhet i kroppen och känner av det fysiskt. Hjärnan börjar bli seg, reagerar inte längre lika snabbt. Vet inte om jag råkat trycka bort senaste sökningen eller om jag har svarat på den. Längtar efter doften av ljummen skog, att släppa benen fria för att få vila i något slags balanserad rörelse.

Då ringer ascomtelefonen igen – och jag ser att det är akuten som söker. »Du har fått en patient«, upplyser sköterskan på andra sidan. »En kramp. Den är orange-triagerad.«

I hissen på väg ner mot akuten tvingar jag mig att kicka igång igen, tänker att jag ska vara redo, ligga steget före. Jag blundar och visualiserar: ser mig själv agera beslutsamt och systematiskt. ABC och D. Ativan. Blodgas. Ska jag välja levetiracetam eller Pro-Epanutin om inte första linjens behandling funkar? När jag väl når akuten är jag redo. I gasen. Adrenalinet gör att jag väljer att gå direkt till patienten utan att läsa på innan.

På akutrummet stannar jag upp och möts av en kvinna i min egen ålder. Hon har trötta ögon, ljusbrunt hår i en tunn svans, och ligger lite hopplöst på en brits med mobiltelefonen i handen. Hon är uppkopplad med EKG, syrgasmätare och diverse andra slangar. Jag kastar en blick på alla maskiner för att försäkra mig om att hon mår bra.

»Hej«, säger hon med en dialekt som skvallrar om oändliga granskogar och ljusa sommarnätter. Hon suckar lite lätt och berättar att hon fått en »sån där« kramp igen. Och den här gången stod hon inte ut. Normalt sett står hon nämligen ut. För hon har ju sina »psykdiagnoser«, säger hon och börjar räkna upp: Bipolär sjukdom typ 1. Personlighetsstörning av varianten borderline. Autism. Depression. Ångest. Och nu även utmattning. Utbränd. Och Försäkringskassan stressar. De släpper inte igenom hennes ansökan fastän det är doktorer som satt diagnoskoderna. Så det är ju inte konstigt om kroppen krampar.

»Jag litar inte längre på mina ben«, säger hon och beskriver hur anfallet börjar. Hur hon först faller ihop, tappar benen och ramlar. Och sedan, med viss fördröjning, börjar hela kroppen skaka. Och hon är medveten hela tiden: det kan ta allt från fem minuter till fem timmar innan hon är återställd. Och sedan en månad kommer anfallen varje dag. Och de blir längre och mer intensiva.

Under berättelsen har jag släppt tanken på både Ativan och andra linjens behandling. Efter att ha tagit prov och uteslutit diverse akuta tillstånd landar jag till slut bortom en somatisk diagnos. Ett icke-epileptiskt anfall. En funktionell neurologisk störning. Och medan jag förklarar vad det innebär, försäkrar att det inte rör sig om epilepsi och ordnar med en uppföljning och en sjukgymnast som kan träna kroppskännedom, så önskar jag att jag kunde göra mer.

Innan jag började min ST i neurologi visste jag inte hur vanligt förekommande det här tillståndet är, de icke-epileptiska anfallen. Och vilket lidande det är för de drabbade. Nästa dag får jag min efterlängtade löprunda. I ett sensommarvarmt elljusspår förundras jag över hur blint jag litar på att mina ben bär mig. Fundamental tillit.