En vän till familjen hör av sig och undrar om jag kan komma med ett medicinskt råd. Det händer förvånansvärt sällan. Jag väljer att tolka det som att människor inte vill störa, hellre än att de helt enkelt inte värdesätter mina råd. Det är kanske den nya tiden där man jobbar som läkare i stället för att vara läkare?

Hur som helst: problemet som familjevännen Wlodek har är följande. Han har sedan några månader besvärats av värk från ena knät. Efter ett tag beger han sig motvilligt till sin husläkare och hon tar väl hand om honom, undersöker, röntgar och kommer fram till att han lider av artros i det ena knät, och han skickas till ortopeden för bedömning. Men eftersom hon är en noggrann läkare sätter hon in honom på smärtmedicinering. Inte bara en medicin, utan tre.

Och det är om detta tredje läkemedel, gabapentin, som hans fråga handlar. Kort efter besöket hos husläkaren får Wlodek träffa en ortoped som bedömer artrosen som svår och sätter upp honom på väntelista för operation. I samband med detta får han också träffa en narkosläkare. Denne tittar igenom hälsodeklarationen, ställer sina standardfrågor, men då han kommer till medicinlistan tar det stopp. Han ifrågasätter, i ganska bestämda ord, att Wlodek ska medicinera med gabapentin. »Det är att skjuta möss med Mauser.« Gabapentin har en mängd biverkningar, och husläkaren borde valt ett annat preparat. Han lindar inte in orden, och andemeningen är att han räddat Wlodek från en massa besvär.

Så där står Wlodek med ett recept utfärdat av sin behandlande läkare, som han tidigare känt förtroende för, och som nu »skjutits ned« av en läkare som borde veta mer om smärtlindring. Och därmed blir jag som tredje part ombedd att yttra mig om gabapentinets vara eller icke vara. Men innan dess så funderar jag på meningsutbytet mellan läkarna och tänker att något har ändrats i läkarkåren, och jag vet inte om det är till det bättre eller ej. Det är min bestämda känsla att det funnits en stark kollegialitet läkare emellan och att denna kollegialitet ibland gått ut över vad som varit det bästa för patienten. Man har dragit sig i det längsta för att kritisera en kollega inför en patient. Om patienten så fått fel ben opererat, så hummar nästa doktor att »sådant där kan vara svårt att bedöma i det akuta skedet« och att »det är lätt att vara efterklok«. I fikarummet har det sedan, sannolikt, låtit annorlunda. Men inför patienterna har det varit en enad front.

De många dåliga sakerna med dessa tysta över­enskommelser är uppenbara och har säkert gränsat till det oetiska, men en positiv aspekt har varit att patienterna haft ett stort förtroende för läkarna. Ett förtroende som lätt urholkas när läkare börjar beskylla varandra för felbehandlingar och allmän inkompetens. Förtroende tar tid att bygga upp, men går väldigt fort att rasera. Och när förtroende urholkas blir det sämre för alla, både läkare och patienter.

I Wlodeks forna hemland Polen är det däremot helt annorlunda. Där drar sig inte doktorer från att kritisera varandra, och den patient som träffar doktor Wiśniewski kan få höra att det var en himlans tur att patienten kommit just till honom och inte fortsatt att gå till doktor Baranowska, som har satt in helt fel medicin. Möjligtvis är detta en av orsakerna till att polackernas tilltro till läkare är betydligt lägre än svenskars.

Hur blev det då med gabapentinet? Till Wlodek sa jag att jag inte brukar använda det som förs­ta­handsmedel vid artrossmärta, att jag hellre hade börjat med ett annat preparat först, men att jag inte tycker att husläkaren handlat fel, och absolut inte klandervärt. Vad jag säger i fika­rummet återstår att se.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.