Jag har ännu inte glömt första gången jag såg en patient genomgå elektrokonvulsiv terapi, eller ECT. Som läkarstudent på tionde terminen var det min uppgift att se till att patienten andades. Narkosläkaren stod bredvid mig i ett rum som luktade opersonligt och sterilt, och med klar blick gav han mig tydliga direktiv. Masken sattes på en mun och jag fick veta att det var viktigt med tekniken. Höj hakan med pek- och långfingret, samtidigt som du med tummen ser till att hålla masken på näsan.

Patienten låg på britsen och andades lugnt med elektroder fästa på huvudet. Psykiatern, som stod lätt uttråkad mittemot narkosläkaren, tryckte på knappen, därefter kom ljudet. Jag kommer inte ihåg om det var ett pip eller om det pågick i några sekunder eller om det lät som när åskan går. Sedan krampade patienten i en minut. Jag minns smaken av järn i munnen efteråt och att jag kände mig som en fältskär.

»Det är inte som i ’Gökboet’«, fick jag höra under min psykiatriplacering några år senare på min allmäntjänstgöring. Men det spelade ingen roll vad de sa, jag tyckte fortfarande att det var obehagligt med ECT. När medicinkombinationer, som av psykiat­rer benämns som »rocket fuel«, inte tog skruv återstod trots allt endast ECT.

En patient var inlagd på den psykiatriska avdelning där jag nu var placerad. Hans fru hade kommit med honom till psykiatriska akutmottagningen då han sedan en månad blivit allt tystare och börjat tala osammanhängande. Han hade försökt ta sitt liv, men frun hade hindrat honom från att använda kökskniven. I stället hade hon låst in honom och sig själv och ringt 112.

Trots att fönstret i patient­rummet var vidöppet och släppte in både ljus och ljud från motorvägen, kändes mörkret kompakt där han satt med böjd rygg i en trästol. På bordet framför honom låg en tjock bok med textil­omslag och gulnade blad med hundöron. Doften av handsprit och gammal nedbruten människa. Ögonen såg upp korta stunder, trots att nacken var som låst i böjt läge. På ronden berättade han om oron över att hans vänner skulle tro att han försnillat pengar, från tiden då han var kassör för en förening. Han borde ha varit mer noggrann med bokföringen. De gamla vännerna jagade honom säkert i detta nu, och det kanske var bäst att han fick återgå till att läsa Svea rikes lagbok för att kunna rentvå sig. Darrande händer som gömde ansiktet. Nu satt han tyst. Stilla i stolen med lagboken öppen framför sig.

Jag rådfrågade överläkaren, som berättade att ECT-sessioner planerats för patienten. Han upplevdes som en synnerligen väl lämpad kandidat med tanke på sin svåra depression med vanföreställningssymtom. Jag tog in beslutet och mindes min aversion från läkarprogrammet.

Sedan, drygt två veckor efter att elchockbehandlingen hade påbörjats, besökte jag honom i hans rum. Lagboken såg jag inte. På bordet låg en telefonbok och bredvid den stod en urdrucken kaffekopp. Med mjukare och följsammare rörelser hade ryggen och nacken rätats ut och håret varsamt vattenkammats bakåt. Hans leder verkade ha smorts med olja och rosten var upplöst. Ryggraden hade nu stagats upp med något som verkade vara självrespekt. Ansiktsrörelserna hade också tinat. Emellanåt skymtade man något som kunde vara början till ett leende, särskilt när frun var närvarande. När vi pratade var det som om demonerna aldrig hade existerat. Den skuldtyngda mannen hade försvunnit med hjälp av en behandling som har sina rötter i mellankrigstiden.

Han skrevs ut från avdelningen några veckor senare.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.