För snart ett år sedan bytte jag från arbete som allmänläkare på Johannes husläkarmottagning i välmående Vasastan i centrala Stockholm till Tensta vårdcentral på socioekonomiskt utsatta Järvafältet. Jag har naturligtvis reflekterat en hel del över vilka skillnaderna är när det gäller att arbeta i dessa vitt skilda områden. Svaret är att det är helt olika saker – och precis detsamma.

De flesta patienter oavsett vårdcentral är snälla, vänliga och gör så gott de kan utifrån de förutsättningar och kunskaper de har. De som kommer till vårdcentralen vill ha hjälp, bli sedda och känna sig trygga.

I Tensta har flera av mina patienter bett till Allah för min skull, vilket inte hände så ofta i Vasastan. Jag har sett fler skyhöga långtidsblodsocker i Tensta på ett halvår än vad jag gjort i Vasastan på ett decennium. Jag har i Tensta fått berättat för mig de mest fantastiska föreställningar om hur kroppen fungerar och vad det är som gör att man blir sjuk.

Jag kommer ihåg att jag tillsammans med en av de AT-läkare jag handledde på Johannes husläkarmottagning funderade mycket och länge över en patient med låga neutrofiler och till sist kom fram till att patienten hade etnisk neutropeni. I Tensta lider var och varannan patient av detta, precis som talassemi, hepatit B och en hel del annat som jag knappt reflekterat över sedan läkarutbildningen. Vid bedömning av hudutslag är det till stor del som att börja om helt från början då det mesta ser väldigt annorlunda ut på mörk hud jämfört med ljus hud, och det som står i läro­böckerna då inte går att applicera.

I Vasastan är det lätt att upprätthålla kontinuitet eftersom man kan ringa sina patienter för uppföljning. I Tensta handlar det i många fall om att ringa upp en anhörig som pratar knackig svenska och försöka förmedla det man vill säga så gott det går vidare till patienten. Ofta skickar man ett brev i stället och hoppas att mottagaren har någon som kan hjälpa till med översättning.

En del patienter i Tensta vill inte komma på några läkarbesök, så när de väl dyker upp gäller det att göra så mycket du bara kan eftersom det kan dröja ett år tills de dyker upp nästa gång. Då har du en halvtimme på dig med en halvt motiverad patient med en diger medicinlista där det är oklart vilka mediciner, och hur mycket, patienten faktiskt tar – och en telefontolk som tyvärr talar en annan arabisk dialekt än patienten.

Du gör ditt bästa för att lösa situationen och hinna med, men om du råkar göra för många medicinändringar och din patient får biverkningar finns risken att de tappar förtroendet för dig och slutar med alla sina mediciner och i bästa fall dyker upp efter ännu ett år. Och gör du för lite gör du ju ingen skillnad. Således en fin balansgång.

Patientcentrering har fått en delvis annan innebörd på mitt nuvarande jobb. Förut försökte jag i möjligaste mån involvera mina patienter i sina behandlingar och låta dem göra informerade val. Om jag försöker mig på samma tillvägagångssätt nu händer det inte sällan att mina patienter tittar lätt provocerat på mig och säger »Men varför frågar du mig det där? Jag är inte doktor. Säg bara vad jag ska göra!«

Men det är dessa utmaningar och nya erfarenheter som gör arbetet i Tensta så intressant och spännande – och alla fina kollegor såklart. Och min övertygelse om vikten av fasta läkare med begränsade listor till hela befolkningen har vuxit sig än starkare här. Hur många patienter det är rimligt att man som läkare är ansvarig för i Tensta är en annan fråga som jag inte ger mig närmare in på här. Jag tror dock att de utmaningar jag beskriver ger en liten hint om att det inte handlar om flera tusen.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.