»Det är uppenbart att de med flit försöker nedrusta vården!«

Vi pratar vårdens politik och en bekant avbryter mig. Jag tycker om att vrida och vända på frågan, att tänka på systemet i dess helhet – men personen har en bestämd åsikt. Jag vet inte om hen har rätt eller fel, men jag tänker att det inte är värt mödan. Jag avrundar med en platt kommentar och byter ämne. Det är inte alltid lätt att prata med folk, men vissa går det inte att resonera med – det kan jag inte ändra på.

Trots hens ovilja att lyssna på saker som går emot hens världsbild känns det bra. Jag har just läst boken »Upplysning nu!« av psykologen Steven Pinker, om hur världen blivit bättre och fortsätter bli bättre, mycket tack vare vetenskapen. I boken beskriver han hur en högutbildad människa så nyligen som på 1600-talet trodde på varulvar, trollkarlar och sann­drömmar, levde i rädsla för det övernaturliga och agerade därefter.

I dag har så mycket vidskepelse, okunskap och rädsla ersatts av en bättre förståelse av världen. Pinkers bok ger hopp. Att vi, mänskligheten, trots allt börjar bli klokare.

Någon månad senare tappar jag hopp. I en Yougov-enkät i USA trodde 44 procent av republikaner (och 19 procent av demokrater) att Bill Gates vill använda massvaccination mot covid-19 för att implantera mikrochip för att spåra folk. 44 procent!

Hur ser världen ut om man inte kritiskt kan grans­ka information? Vilka beslut fattar man? Vilket samhälle formas av de besluten? Det känns i alla fall bra att vi i Sverige inte tror på bisarra teorier på samma sätt. Skönt att länder skiljer sig åt.

Och sedan läser jag VoF-undersökningen (Vetenskap och folkbildning) från 2015 och inser att jag tydligen skaffat en ny hobby: att kasta sten i glashus. I enkäten har var sjunde svensk svarat att de tror på spöken och att vi kan kontakta döda via me­dium. Var femte tror på telepati. 39 procent tror på elöverkänslighet. 39 procent!

Det finns en skillnad mellan att tro att Bill Gates vill installera chip i mänskligheten och att tro på telepati. Men jag är osäker på om det är en gradskillnad eller en artskillnad. Med skräckblandad förtjusning läser jag vidare. De med gymnasial eller universitetsutbildning tror lika mycket på telepati, änglar och elöverkänslighet. Om utbildning inte hjälper, vad kan vi göra?

En vän tipsar mig om en bok: »How to have impossible conversations«, som handlar om att prata med folk som inte delar ens åsikt. Jag beställer den. Men det är först när jag klickat köp som jag inser att det kanske var jag som var omöjlig att prata med för en månad sedan. Att jag var oresonlig och avrundade samtalet när min bekant inte höll med mig. Polletten trillar ner.

Vad kan vi göra? En viktig sak är kanske exakt det jag misslyckades med en månad tidigare: att ta samtalen – just med dem som inte håller med en, eller som tror på udda saker. Att anstränga sig för att skapa nyfikenhet, i stället för konflikt.

Att följa de så kallade Dennetts regler: att verkligen försöka förstå den andres resonemang i stället för att utgå ifrån att hen har fel; att verbalisera det man lärt sig av den andra – och att först därefter förklara sitt perspektiv. Jag tror att det är ett sätt för oss att få färre att tro på bisarra saker – och att själva kontinuerligt sålla bort sådant vi tror på, men som inte stämmer.

Det är inte alltid lätt att prata med folk, men jag kanske kan ändra på det – genom att börja med mig själv.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.