George Orwells bok »Djurfarmen« är en besk satir över ryska revolutionen. En maktapparat ersätts av en annan lika diktatorisk maktapparat – då var det tsaren som ersattes av proletariatets diktatur och Stalin. I boken avsätts bonden och grisarna tar makten. På gården arbetar hästen Boxer. Han sliter framför plog och vagn oavsett vem som har makten över gården. Hans motto är »Jag kommer att arbeta hårdare«. Till slut skadas hästen svårt efter allt hårt arbete grisarna lagt på honom. Grisarna förklarar för de andra djuren att hästen förts bort till veterinären. En del av djuren, de läskunniga, är dock tveksamma. De såg att det stod »Slaktare« på vagnen som förde bort Boxer. Grisarna förklarar att det är en missuppfattning. Veterinären har köpt slaktarens vagn och ännu inte hunnit måla om den.
Min gamla släkting fick stroke i veckan. Hon blev inlagd på sjukhusets neurologavdelning. Det var närmare tjugofem år sedan jag jobbade på den avdelningen, men den ser i stort sett likadan ut. Patientrummen till höger, sköljen till vänster och mitt i avdelningen sjuksköterskestationen. Utefter hela avdelningen sitter ledstången som patienterna håller i då de försöker ta sina stapplande steg. Färgen på stången var röd men den är nu avskavd av tusentals händer som hållit sig fast genom åren.
Det som slår mig nu är att flera av två-rummen är omgjorda till expeditioner där sjuksköterskor sitter och dokumenterar. Då jag jobbade på avdelningen var det ständigt brist på rum och expeditioner där man kunde undersöka sina patienter och diktera. Nu har man uppenbarligen dragit ner på vårdplatser och gjort kontor av gamla patientsalar.
För några år sedan svarade en personalchef att han kunde garantera den medicinska säkerheten, trots att flera vårdavdelningar drog ner över sommaren. Det var ingen som frågade hur denna icke-medicinskt utbildade personalchef kunde vara så säker på det, eller om den bedömningen bättre skulle gjorts av någon läkare med trettio års erfarenhet av att arbeta på »golvet«.
Och nu har ledningen lagt ner en vårdavdelning på psykiatriska kliniken. Argumentationen var att vården skulle bli bättre. »Öppenvården är basen i vården«, låter mantrat som basuneras ut. Man sa att öppenvården skulle förstärkas så att inläggningar kunde förhindras. Av denna förstärkning har vi inte sett något. I stället är det beslutat att minska öppenvårdsmottagningen med sex personer. Hur detta går ihop med mantrat är svårt att förstå.
Försäkringskassan hävdar med emfas att det inte handlar om pengar då man avslår merparten av ansökningar om hjälp och stöd till funktionshindrade enligt LSS. I stället hävdar man omtanke om patienten som orsak till avslagen.
Politiker, Försäkringskassan, chefer och klinikledningar använder eufemismer för att få ekonomiskt orsakade neddragningar att låta som om de vore vård- och kvalitetsförbättringar. Dessa eufemismer förvillar. Skulle vården bli bättre för att vi drar ner på den?
Var det slaktaren eller veterinären som kom med vagnen? Omskrivningarna lyser igenom och odlar ilska i stället för förståelse. En bättre strategi vore att tala klarspråk och säga som det är: Vi har inte råd. Detta skulle de flesta kunna ta till sig och förstå. Och det skulle i längden leda till mer konstruktiva diskussioner om prioriteringar och om hur vi egentligen ska bedriva vården i framtiden.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
