»Tillvaron så mycket bättre när vi är blåslagna tillsammans«

Jag är många saker, men två hörnstenar i min person är dels att jag är läkare, dels att jag är »jammer«. Den senare termen kanske motiverar en förklaring. Jammer är en position i fullkontaktsporten »roller derby«. Roller derby är unge­fär som rugby på rullskridskor, fast utan boll. Det är nämligen jag – jammern – som är bollen. Min roll är att kasta mig med min kropp in i den vägg som motståndarlaget bygger av sina krop­par,  och försöka bryta igenom den. Det gör ont, är utmattande, frustrerande och något av det bästa som finns. Det är inte helt olikt att vara läkare.

För nog kan jag undra ibland vad det är jag håller på med, när jag är orolig för en patient och bakjouren inte svarar i telefonen, eller när jag för länge sedan tappat räkningen på hur många nya arbetsplatser jag varit på de senaste åren, i utbildningsläkarens ständiga cykel av »learn­ing-by-doing«. Av att hoppa ut på djupt vatten och se om jag kan simma, känna mig förvirrad och inkompetent, gråta i omklädningsrummet efter en extra tung dag. Av att bli lite tryggare, lära mig rutinerna och genast gå vidare till nästa placering, med nya arbetsuppgifter, ny oro för att missa något och skada en patient.

Och nog kan jag ibland undra vad jag håller på med, när mina vänner säger att de aldrig träffar mig, för det är som att jag fått en bebis som heter roller derby, när blåmärken och stukade fotleder hopas, och jag snurrar i en cykel av att kasta mig in i en spelsituation där jag inte riktigt vet vad min uppgift är. Men det finns fyra personer på planen vars uppgift är att hindra mig, och jag gråter i omklädningsrummet efter en extra tung träning, och när jag börjar känna mig lite tryggare så flyttar jag upp till en ny liga, börjar tävla, och flyttar sedan upp till ett lag som tävlar på en högre nivå, känner mig förvirrad och inkompetent igen.

När jag coachar nybörjare i derby så försöker jag berätta för dem vad de har att vänta sig, men försiktigt, för att inte skrämma bort dem. Försöker skapa en plats där de kan känna sig trygga. En av nybörjarna säger till mig: »Jag är inte van vid att folk bryr sig så här mycket«, och jag tänker på MIVA-­jouren som jag pratade med häromveckan, som var så ovanligt trevlig. Som tog sig några extra minuter att prata igenom EKG:t som bekymrade mig, guidade mig i funderingarna kring om jag behövde oroa mig för att min patient skulle ha lungemboli. Ofta tar vi oss inte tiden, har inte orken, och när jag pratade med MIVA-jouren var det jag som tänkte: »Jag är inte van vid att folk bryr sig så här mycket.«

Att spela roller derby är smärtsamt och ansträngande och tidskrävande, men alltid åtföljt av pepp och »high fives« och kramar, och en känsla av att vi tar hand om varandra – och då blir det plötsligt till något av det bästa jag vet.

Kanske borde vi läkare bli bättre på att komma ihåg, att när vårdvardagen gör att vi känner oss blåslagna så har vi allt att vinna på att lägga en liten stund på att hjälpa en kollega förstå ett krångligt EKG. Både som jammer och som läkare är tillvaron så mycket bättre när vi är blåslagna tillsammans.