Det är nyårsafton 2019. Svärmor och svägerskan är här på besök från Spanien. Efter middagen, som avslutas med en chokladkaka dekorerad med strösselhjärtan och siffrorna 2020 skrivna med kristyr, närmar det sig midnatt. Enligt spansk tradition, för att få tur kommande år, tuggar vi snabbt och koncentrerat i oss tolv vindruvor. En för varje klockslag. Sedan skålar vi in det nya året. 2020 kommer bli ett bra år, säger vi. De runda itererade siffrorna i sig tycks hoppingivande och betryggande. Till sommaren planerar vi att bila ner till Spanien, nu när barnen blivit tillräckligt stora för att kunna hantera den långa bilfärden.

Nu är det december 2020 och det längsta vår familj kommit från Västerås i år är till Kopparberg. Inget fel på Kopparberg, men någonting kom emellan planerna och verkligheten 2020. Vardagslivet lunkar på, men covid-19 genomsyrar allt. Ta en »random« dag. Fredag morgon den 4:e december. Det regnar och är mörkt. Ingen snö som lyser upp tillvaron i sikte. Tänker att om jag hade ansökt om det gratis parkeringskort vårdpersonal fått rätt till i år som en coronakompensation hade jag nog lockats ta bilen till jobbet i dag. I stället blir det den vanliga cykelturen. De kalla regndropparna mot ansiktet piggar faktiskt upp lite och jag är glad att jag tog cykeln.

På vägen mot mitt jobb passerar jag ingången till akuten. Utanför finns sedan i våras ett stort tält rest där patienter med misstänkta coronasymtom kan få en första bedömning. När jag cyklat förbi byggnaden där man arbetar med förlossning, onkologi och barnsjukvård svänger jag av till vänster. Här står ett husvagnsliknande släp med en lucka där sjukvårdspersonal kan testas för corona. Det sticker till långt bak i näsan när jag ser förpackningarna med provpinnar innanför luckan och jag påminns om det egna covidtestet jag gjorde tidigare. 30 meter längre fram passerar jag en större postlåda där provkitten enligt en instruerande skylt nedstucken i gräsmattan ska lämnas efter provtagning.

Sedan cyklar jag parallellt med en högaktuell del av sjukhuset i dessa dagar: infektionskliniken. Genom fönstren till de isolerade patientsalarna ser jag på håll patienter ligga eller halvsitta i sina sjukhussängar med syrgasmasker påsatta. Måhända tittar någon ut och ser mig passera och önskar att de hade varit i min situation och kunnat vara ute och cykla i stället för att ligga där och behöva kämpa för att få luft. I några salar ser jag också personal som hjälper patienterna, iförda varma plastrockar, handskar, munskydd och visir. Som en kall vindpust slår tidens allvar emot mig. Här inne pågår en daglig närkamp mot covid-19.

Jag svänger runt hörnet på infektionsbyggnaden och passerar »Höjdpunkten«, sjukhusets personalmatsal. Här inne har varannan stol tejpats fast med gulsvart bred tejp mot borden för att garantera ett tryggt coronaavstånd. Maten lassas numer upp på tallriken av personal bakom plexiglas. Häromveckan var jag där med en vän. När jag efter min första tugga konstaterade att maten inte smakade så mycket, blev hon rädd att jag drabbats av corona. Efter att hon också börjat äta insåg hon dock att smaklösheten inte berodde på att jag tappat lukt- och smaksinnet utan att det helt enkelt var maten som inte uppnådde den utlovade höjdpunkten.

Efter ytterligare några cykeltramp når jag sjukhusets vackraste byggnad, det herrgårdsliknande gamla sjukhuset, målat i pigg gul färg i kontrast mot övriga sjukhusets gråa intetsägande byggnader. Det är ett privilegium att få arbeta i dessa lokaler. Jag parkerar cykeln och går in till min arbetsplats. Byter om till vit sjukhuspyjamas, spritar händerna, sätter på ett munskydd, och går och ropar upp dagens första patient, en hudkontroll efter en operation för malignt melanom.

Jag känner mig tacksam och glad över att vara del av en till stora delar välfungerande sjukvård. Och det känns hoppfullt att det ligger flera coronavacciner i pipeline.

Snart kommer jag att tugga i mig ett dussin vindruvor igen, ackompanjerat av de tolv klockslagen som markerar ankomsten av det nya året, och hoppas att 2021 blir ett mer lyckosamt år.