I Coronatider träffar jag en man som ur doktorns synvinkel får anses vara en medicinsk triumf. Genom att använda alla våra tillgängliga behandlingar, pausa, omstarta och kombinera läkemedel på modiga sätt har vi tredubblat hans förväntade överlevnad. Nu, i dag, är det dock dags att avsluta cancerbehandlingen och acceptera att inget finns kvar att pröva. Patienten vet, har läst sin egen journal, sett röntgen- och labbsvar. Sjukdomen rör på sig igen och våra alternativ har tagit slut.
Det finns ett stort lugn i rummet. Mannen har gått hos mig länge och vi känner varandra utan och innan. Dramatiken uteblir tills ett brev från hustrun skjuts över skrivbordet. Jag ögnar igenom, försöker säga något som inte känns för torftigt. Vi bokar tid för en palliativ kontroll, pratar om hoppfulla saker som ännu kan göras. Vi avrundar och jag fortsätter förmiddagens mottagning.
Det är först efteråt, på lunchen, jag kan mentalt spela tillbaka och processa. Hustruns brev är en kärleksförklaring som överträffar det mesta. Där beskrivs en känslofylld relation, drömmar och upplevelser. Personliga egenskaper som gör min patient unik, omöjlig att mista. Det är otänkbart för de närstående att låta sjukdomen ta över, att låta läkarna avbryta kampen mot cancercellerna. Kärlek och sorg och desperation på ett A4-papper.
En tillgång och ett hinder för mig i läkaryrket har alltid varit min livliga fantasi. Jag känner förstås även patientens hustru, som av pandemiskäl har vägrats tillträde till detta läkarbesök. Jag ser framför mig hur hon samlar sig för uppgiften och sätter sig för att skriva. Hur många gånger hon omformulerar för att summera en kärlekshistoria på en enda sida. Ett medskickat budskap den här avgörande dagen då man inte själv får följa med och träffa doktorn. En av pandemins förfärande konsekvenser.
Jag har dessvärre fått sådana brev förut, flera gånger. För mig personligen är mitt favoritord »vemod« passande för att beskriva känslan jag har där jag läser vid mitt skrivbord. I brevet ryms många olika budskap, där ett är att vi läkare borde göra mer. Mellan raderna läser jag att om vi bara förstod vilken extraordinär person patienten är så skulle vi plocka fram ännu fler mediciner och behandlingsalternativ. Det finns en hoppfullhet om trumfkort som sjukvården undanhållit patienten men som nu kanske kan göras tillgängliga.
Jag är väldigt stolt över att svensk sjukvård strävar mot att inte göra skillnad på människor utifrån sociala eller ekonomiska förutsättningar. I många länder är det en utopi. Den svenska modellen har snarast svängt för långt åt den andra extremen där »alla får allt« och vi har fegat oss vad gäller prioriteringar. Men det gör att jag verkligen aldrig undanhåller patienterna dyra mediciner eller ger dem till några få utvalda. Det är tråkigt att människor tror annorlunda. År 2020 hör jag mig själv upprepa under många mottagningsbesök att vi inte har några restriktioner, att du får samma behandling här som du skulle ha fått i vilket västland som helst.
Jag går för att överlämna det hjärtskärande vackra brevet till sekreteraren. Hon får i uppgift att skanna det till journalen, där det får evigt liv på en server någonstans.
