Epidemier är människans följeslagare. Vi trodde kanske att det var slut med epidemierna då vi fått internet och blivit så avancerade. Att sjukdomar som spanska sjukan var ett historiskt kapitel från en omodern tid. Mitt liv har emellertid varit fyllt av epidemier!

Strax innan jag föddes ebbade de sista polioepidemierna ut och vaccinet kom. En del äldre kamrater hade dock sviter av »barnförlamning«, som det då ofta kallades. Min mor talade ofta om oron föräldrar kände för sina barn. Hon var infektionsläkare. Under skoltiden pågick epidemier som mässling, påssjuka, röda hund och vattkoppor. Vår mamma såg till att vi barn fick dem alla. Det var bättre att få dem i unga år, sa hon. Alla som haft vattkoppor som vuxen håller nog med! Jag kommer också ihåg oron när det bröt ut smittkoppor i Stockholm 1963. Under Hongkonginfluensan 1968 var vår mamma jour var tredje natt och fick en tråkig restskatt året efter.

Som färdig läkare arbetade jag på infektionskliniken i Malmö. En lärorik tid där jag fick möta Malmös första hiv-patienter. Senare utbröt difteriepidemi i Malmö. Jag arbetade då på akuten och folk var vilda av oro. På en dag kunde över 200 människor passera infektionsmottagningen. Stökigast var en reporter som absolut skulle ha antibiotika. Som narkosläkare sövde vi åtskilliga patienter med hiv i början av epidemin utan att vi kände till deras smittsamhet! Vi blev oroliga när vi fick veta, eftersom vi badat i spyor tillsammans med flera av dem. 1996 disputerade vår mamma på hiv men då hade rädslan för sjukdomen nyanserats.

2004 kom sars, och vi började litet trevande med FFP2 som munskydd i ambulanserna – en numera välkänd beteckning!

2007 jobbade jag på landsbygden i Kenya med malariapatienter. Jag fick själv den farligare malariaformen och yrade i dagar innan behandlingen fick grepp om infektionen. Jag kom hem 13 kg tunnare. 2009 var vi inom ambulanssjukvården engagerade i svininfluensan, men även i den stora nationella vaccinationskampanjen. Samma år var jag i Kenya igen och då blev det en ny omgång malaria, men inget »doctor’s delay« eftersom arbetskamraterna direkt bestämde terapi. 2011 var jag tillbaka i västra Kenya men undkom malaria. Då var det i stället missväxt i Somalia som drev upp livsmedelspriserna som resulterade i hungerepidemi bland de fattigaste i Kenya – barn och gamla!

2012 var det dags för mers-cov och nya tag med beredskapen i ambulanssjukvården. Den coronaepidemin kom av sig, men var farlig där den spred sig. 2014 var det ebola och vi övade mycket med eboladräkterna. Vi fick två misstänkta fall, vilka bägge blev ganska svårhanterade och medialt uppmärksammade. 2016 började vi arbeta systematiskt med hygien i ambulanserna och införde smittstädning, vilket varit ganska rudimentärt tidigare – precis i rätt tid!

Nu har vi pandemi igen och jag arbetar på infektionsmottagningen i Åre. Efter snabb ombyggnad har vi nästan fyra infektionsrum och separat ingång för patienter med corona. Det var stökigt i våras, men mycket blir ändå snabbt rutin. Jag har respekt för sjukdomen. Jag har dock levt ett läkarliv bakom munskydd så det bekommer mig inte. Och visir känner jag väl från motorcykelåkning.

Ordet »epidemi« hörde jag som barn när vi fick äta lunch på epidemisjukhuset med vår mamma under hennes helgjourer i Helsingborg. Som ung upplevde jag infektionsspecialiteten som stor och självständig. När jag tjänstgjorde i Malmö hade vi hela fem infektionsavdelningar och egen IVA. Nu har man endast två, och i Lund har verksamheten krympt från fyra till en avdelning. Det är en nedmontering, eller som att infektioner mer ses som ett botbart bihang till andra sjukdomar – och därför inte behöver egna vårdplatser! Nu är min äldsta dotter kanske på väg att bli infektionsläkare. Det gläder mig, och hon får föra stafettpinnen vidare. En framtid där kanske epidemisjukhusen får en renässans, och där människan kanske inte glömmer att hon är just bara det – människa!

Julhälsningar från Åre!