Äntligen får jag plats i hissen. Kön är lång när man nu bara får åka en person åt gången. Jag ska till 12:e våningen, till en av sjukhusets fyra covidavdelningar. Också onkologen har denna andra våg fått ett beting med pass att fylla, och jag har anmält mig som frivillig. Känner mig relativt lugn, det ska vara den palliativa avdelningen och palliation kan ju jag.

Under helgen har antalet vårdplatser på avdelningen utökats från 8 till 16 och i dag till 22. Vi är samlade från alla möjliga håll. En vikarierande underläkare som har jobbat fem veckor introducerar mig. Det är sjuksköterskor från psykiatrin, förlossningen, primärvården och ortopeden. I början presenterar jag mig för alla och säger vem jag är. Försöker förklara att jag är ny. Efter bara två dagar tappar jag det. Alla är nya. En del har rådjursblick, andra har hunnit jobba ett litet tag och landat. Vi ler snällt mot varandra och försöker göra så gott vi kan. Nickar igenkännande till folk jag jobbat med tidigare: »Jaså, du är också här.«

Arbetet börjar med en rivstart, covid är nytt, alla patienter är nya. Vi läser pm och försöker ta kontrollen. Under den första gå-ronden kommer fem telefonsamtal om patienter på väg in, samtidigt som på- och avklädning med handspritning mellan varje steg pågår. En process som senare i veckan blir nästan meditativ. Gnugga handflator, gnugga handryggar, gnugga tumbas och fingertoppar och handleder. En konsulterande infektionsläkare som kommer varje dag blir livlinan. Ställer måndag eftermiddag in julfirandet med mina åldrade föräldrar.

Det visar sig bli en brant uppgång av patienter under veckan. På tisdagen har vi utökat till 30 platser med oförändrad läkarbemanning. Vår läkarexpedition ska bli 4-sal, och under sitt-ronden springer hantverkare och elektriker bakom oss för att göra alla anpassningar. Efter lunch hjälps vi åt att bära över våra arbetsstationer till matsalen samtidigt som sängar rullas in. Som tur är funkar wifi:t i matsalen och förlängningssladdar fixas fram. Cheferna ser stundtals förtvivlade ut, försöker få tag på personal som inte finns, ringer runt. Men samlar sig, kavlar upp ärmarna och jobbar på. Vad finns det för val?

Trycket på avdelningen fortsätter att stiga, och det är inte bara palliativa patienter utan det kommer patienter med fulla åtgärder från alla håll på sjukhuset. På torsdagen säger Aftonbladets rubriker: »Smittexplosion i Gävle – kapacitet i taket: ’En vägg’«. Jo, tack.

Under veckan handlägger jag multitrauma, akut hjärtinfarkt, akut njursvikt, akut stroke, påsdialys, diabetesketoacidos, gravida patienter och förstås flera fall av covidorsakad respiratorisk svikt. Spänner bågen kunskapsmässigt och ringer många vänner på huset. Hela AT:n repeteras på en vecka.

En patients anhörig avlider, båda sjuka i covid. Hjärtskärande hälsningar över telefon från anhöriga till döende som inte kan besöka på grund av egen sjukdom. I fikarummet bågnar chokladaskarna men suget är borta, stressen tar ner aptiten och det har varit för mycket choklad de senaste månaderna. Men på eftermiddagen när orken tryter tar jag en chokladbit i alla fall. En dag brister det för en i personalen som skriker i korridoren. Arg över en blodsockermätare som varit för länge i någon annans händer. Långa hårda pass har blivit för mycket och bagateller förstoras upp. Chefen kommer och tröstar.

På fredag eftermiddag går hissen ner igen. Känner mig stor, stark och modig. Jag har överlevt! Går direkt till duschen och de varma strålarna tvättar bort veckans värv. Kramar barnen. Behöver vila, men vill dit igen: behovet är ju så stort. Hur ska det gå för alla nästa vecka när ortopeden, öronläkaren, gynekologen tar över och det sannolikt blir 40 platser?