Grisarnas skrik nådde oss när vinden låg på. Det var kanske tio år sedan och början på en resa. Några framåtsträvande frilansare med kamera visade att grisarna hade skäl att skrika och så var fläskkött borta från menyn. Sedan kom insikten att metan är en förtvivlat effektiv växthusgas. Nöt blev gradvis mindre attraktivt. Kvarstod gjorde vilt, men det har man ju inte tillgång till hos den lokala Ica-affären. Spiken i kistan blev Netflixdokumentären 2018. Jo, den har sina brister, men vegetarianismen hade letat sig in och även om man inte behöver följa denna ism totalt så är de positiva effekterna på miljö och hälsa tydliga, i linje med den nya EAT Lancet-rapporten (https://eatforum.org/eat-lancet-commission/eat-lancet-commission-summary-report/).

Det är två dagar före nyår. Efter en tvåtimmarsbastu med svärsonen lagar jag middag. Den obesprutade grönkålen som grannen skördade precis före jul tar upp för mycket plats i kylskåpet där nyårsdryckerna ska in. Pastasås på grönkål med lök, vitlök, tomat, tryffelolja och kantarellfond känns både friskt och lite nytänkande. Det är ändå ett nytt bättre år på gång.

Vid tiotiden nästa morgon infinner sig en brännande känsla i epigastriet. Esomeprazol utan effekt. Hust­run mår bra, så troligen ingen matförgiftning från julens rester. Cyklar över till sjukhuset på jakt efter en försvunnen leverans. Hittar den, önskar hjältarna på labb »Gott nytt« och cyklar hem. Nu gör det ont på allvar. Ställer in nyårspromenaden, lägger mig i sängen, prövar whisky som min vän och kursare – den erfarna gastroenterologen – alltid föreskriver som profylax.

Efter sex timmar och ett samtal till den erfarna ger jag upp. »Åk inte in för sent«, säger hon. Akuten. Detta nyår börjar inte bra. Tre mg morfin och tillvaron ter sig bättre. V-sond. Det backar friskt. Men släpper inte. Underläkare Henric tar anamnes. Jo, de tog »appen« för tio år sedan via titthål utan komplikationer, annars en frisk buk. Han berättar om glasspinneileus, sparrisileus och en hel del andra fynd. Nej, grönkålsileus har han inte hört talas om. Kollar Pubmed. Hittar massor av orsaker till ileus. Inga grönkålspek. Inte ens en fallbeskrivning.

Grönkålens utbredning i kylskåpet.

DT med kontrast visar stopp i gränslandet jejunum–ileum. Inga tecken på något sinistert i regionen. Inläggning. Midnatt. Gastrografin via sond. Fyra timmar senare släpper proppen. Det är nyårsafton. Mina rumsgrannar My och Andy på fyrsalen och jag gör allt för att hålla stämningen på topp. Vi har ett antal slangar vardera. Det dräneras både här och där, men livslusten är allt annat än dränerad. Som det kan bli. Det är högt och lågt, personalen på avdelningen rycks med och tycks tidvis ha svårt att komma åt att sätta nya dropp, ta prov och mäta tryck och temp.

Skruttåret 2020 har innehållit ett robust covid-möte, förlust av nära och kära och många umbäranden, men nyårsafton – den tar de inte ifrån oss. Vid middagstid har jag passerat nålsögat. Slätröntgen har visat gastrografin längs hela tarmen. Testmåltiden slinker ned utan stopp. My och Andy har beställt bubbelvatten till tolvslaget och jag lämnar sjukhuset. Att ha fått så fin och effektiv vård mitt i en pandemi är en stor källa till glädje. Tack alla ni på Capio S:t Göran som offrar helgen. Jag går hem till ett firande på tu man hand. En erfarenhet och två vänner rikare. För att inte tala om en ny diagnos att tillföra den medicinska litteraturen – grönkålsileus.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.

Henric heter verkligen Henric och har godkänt att ha sitt namn i denna krönika. Andy och My har godkänt förekomst i denna krönika, men heter egentligen något annat.