Under våren följer jag med stigande oro covid-19-situationen i norra Italien. Doktoranden, som intet ont anande åkte hem till sina föräldrar utanför Bergamo för att skriva kappan, är fast i Italien. Snart kommer även beskedet från opponenten i Berkeley. Han vågar inte lämna USA efter Trumps beslut att stoppa all inkommande flygtrafik från Europa. Bihandledaren är fast i Schweiz.

Disputationen måste ske digitalt. Den blir emellertid allt det man som handledare hoppas på, en riktigt bra vetenskaplig diskussion. Efteråt klickar jag på »End meeting« och lämnar den tomma föreläsningssalen, stapplar ut på den ännu mera ödsliga institutionen, där kartongerna med avhandlingar för alla de som inte kom står kvar orörda.

Det är fredag kväll och jag tar mig hem genom ett vårprunkande vackert, men ödsligt Stockholm. När jag passerar Stadsgårdskajen undrar jag om Finlandsfärjan avgick folktom, och jag sörjer allt firande som inte blir av i coronans spår.

På kliniken omfamnar vi digitaliseringen. Snabbt ställer vi om! Fyrtio procent av patienterna på Överviktscentrum är unga vuxna, mellan 16 och 25 år. Vi kör videomöten och vi chattar. Vi är äntligen där våra patienter är – på skärmen. Få bokar av, vi håller produktionen. Jag avslutar mottagningspatienten 13.59 och står – »simsalabim« – framför läkarstudenterna och föreläser 14.00. Magiskt, vilken tidsbesparing!

Mina tonåringar där hemma är ständigt uppkopplade, jag hör dem aldrig ropa »Hallå, hallå, hör ni mig?«. De spelar i grupp med ungdomar från hela världen. De är globala. Digitaliseringen är deras gemensamma språk. Vi som inte har digitaliseringen som modersmål kämpar på. Vi sitter 25 specialister och bedömer covid-19-anslagsansökningar. Vanligtvis en chans att träffa intressanta personer från hela Sverige, debattera och diskutera ansökningar i forskningens framkant.

Efter en hel dag vid köksbordet visar stegmätaren 213 steg. Jag önskar att jag hade gjort ett knäböj för varje »Hallå, hallå, hör ni mig?« eller modera­torns tålmodiga »kan du vara snäll och ’unmutea’ dig«.

På kvällen tar min observanta dotter min hand och säger konstaterande: »Mamma, du måste ha haft riktigt långtråkigt i dag.« Jag måste medge att det inte blev några knäböj, men synnerligen välmålade naglar i väntan på att min generation skulle »unmutea« sig.

När nästa doktorand disputerar är opponenten från Göteborg. Vi sitter glest i salen. Det är lätt. På plats är bara enstaka kliniker. Hela släkten sitter på första parkett, på egen länk i en Ipad. Mitt i diskussionen reser sig doktoranden till min förfäran upp. Släkten håller på att ladda ur. Hon letar upp laddsladd och eluttag, men hon fortsätter, till min lättnad, oberört diskussionen med opponenten.

Precis som Finlandsbåten som osvikligt avgår oavsett vad, fortsätter vi ha mottagning, undervisning, disputationer och bedömer anslagsansökningar. Ibland känns digitaliseringen som ett knackigt and­raspråk för oss som inte växte upp med det. Men att lära sig ett nytt språk har också sina tjusningar – om inte annat hinner man måla naglarna under resans gång.