Under min föräldraledighet, i dessa tider av social distansering, har Läkartidningen utgjort en ovärderlig länk till min yrkesroll. Känslan av tillhörighet och ett stort mått av yrkesstolthet har infunnit sig varje gång professionens egen tidning har landat i just min brevlåda.

Precis som en föregående krönikör skrev, läser även jag alltid krönikan först, ofta redan ute vid brevlådan. Där står jag med tidningen på soptunnans lock och barnvagnen sakta rullandes fram och tillbaka i den andra handen, allt medan jag ivrigt läser mina kollegors insiktsfulla reflektioner, i hopp om att hinna färdigt innan det lilla knytet i vagnen vaknar. Länge har jag samlat mod för att en dag själv skicka in ett manus. Äntligen är den dagen här.

Under min primärvårdsplacering som AT-läkare träffade jag en kvinna som sökte för nedre buksmärta. Som sig bör tog jag upp en gynekologisk anamn­es. Kvinnan tedde sig spänd och lite distanserad i kontakten, men på frågan om hon fött några barn tittade hon plötsligt upp från sina knutna händer i knäet, fäste min blick i sin och svarade lågmält:

– Ja, tre barn, men vi miste det första.

Hon höll kvar min blick i ett järngrepp och inväntade min reaktion på detta hjärtskärande svar.

Jag kände så väl igen mig i hennes beteende. Jag har själv varit där. År 2018 miste vi vår förstfödda, en dotter. Hon blev bara 23 dagar gammal. Alltsedan dess har jag lovat mig själv, och vår dotter, att alltid besvara frågan om huruvida jag har några barn med: »Ja, vi har två barn; en son och en dotter som tyvärr har gått bort.«

Därefter är jag numera väl förberedd på att stötta och ibland även trösta den som ställt frågan. Otaliga gånger har jag hört mig själv säga: »Det är ingen fara, det är inte ditt fel och du kunde ju inte veta det.« Allt medan motparten uttrycker sin förfäran och ursäktar att den ens frågade, för att sedan skyndsamt famla vidare efter ett annat samtalsämne. Varje gång lämnar jag dessa konversationer med en viss sorg över att jag inte heller den gången fått berätta om vår älskade dotter.

Sedan hon gick bort har jag i mitt yrke varit försiktig med att använda mig av orden »jag förstår« när patienten berättar sin historia. Detta för att inte riskera att förminska hans eller hennes upplevelse. I min avgrundsdjupa sorg efter vår dotter fanns det nästan ingenting i vårdsituationen som kunde göra mig mer upprörd än när jag mötte en läkare som sade »jag förstår«. Varje gång tänkte jag: du förstår inte ens delvis vad jag går igenom just nu. Inte ens om du själv har mist ett barn, kan du förstå mig och min sorg. Den är unik och den är min, bara min.

Den här eftermiddagen, där på mottagningsrummet, håller jag kvar kvinnans blick och hör, till min förfäran, mig själv säga:

– Jag förstår.

Skyndsamt lägger jag till:

– Jag beklagar verkligen. Vill du berätta?

Kvinnan lyser upp och berättar med fuktiga ögon och stor värme om sina fina minnen av sin förstfödde son, som hon inte fått möjlighet att prata om på så länge. Till slut säger hon:

– Tack. Det var fint att få prata om Jakob. Om bara fler hade vågat fråga.

I den stunden känner jag att jag förstår.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.