»Hur gör man ett liv värt att leva?«

Patienten föddes för nästan hundra år sedan och i dag vill hon dö. Jag och sjuksköterskan håller hennes händer samtidigt som hon spyr inne på undersökningsrummet på akuten. När hon är färdig talar hon.

– Jag vill inte leva längre. Det är så jobbigt, så jobbigt.

– Vad är det som är jobbigt?

– Jag är så rädd.

– Rädd för vad då?

– Jag är så rädd för slutet.

Jag minns inledningen av essän »Myten om Sisyfos«, i vilken Albert Camus förklarar att suicid är den mest grundläggande filosofiska frågan: Varför ska man överhuvudtaget leva? För många av oss i vården måste patienten som vill dö leda till den mest grundläggande etiska frågan: Varför ska vi överhuvudtaget vårda?

– Vi ska göra vad vi kan för dig, säger jag och trycker hennes hand.

Jag undrar vad vi kan göra. Hur gör man ett liv värt att leva? Frågan är ett stort och tungt stenblock och jag har inte tid. Frågan får rulla nedför kullen. Tillsammans med min kollega talar jag med patien­ten. Vi byter hennes smutsiga blöja och flyttar henne från en brits till en mjukare säng. Vi slänger blöjan och spypåsarna. Vi dämpar belysningen och ser till att hon får vila.

I mina tidigare jobb mötte jag ofta människor som hade det gott ställt. Kryssningsresenärer, kändisar, kungligheter, Nobelpristagare. Det fanns någonting ljuvligt i att umgås med dessa människor, som ofta var nyfikna, självsäkra och medvetna om sin förmåga. De måste ha blivit stärkta av tidigare prövningar, för självförtroendet syntes i deras steg. Det var också ofta pirrande att lyssna till dem. Kanske kunde jag som lyssnare erhålla någonting, ett stycke kunskap, en varsam knuff, som förde mig in på en mer framgångsrik bana? Det fanns få risker och många möjligheter.

Annat är det att möta människor i nöd.

Patienten kan inte stå eller gå, så vi resonerar att det kanske är enklast om hon får kissa direkt i blöjan, som vi sedan byter. Jag går för att diskutera med patienten. När jag kommer in på patientrummet ser hon piggare ut. Jag tar av hennes blöja, och blir överraskad: Med stor möda lyfter hon på ländryggen och jag hinner precis kila in ett bäcken mellan henne och madrassen. Jag lägger ett lakan över hennes underkropp och slår mig ned bredvid sängen. Patienten klagar på att det inte är särskilt skönt att ligga på ett bäcken. Jag råkar säga att jag förstår, och ångrar det. Jag vet inte hur det känns att ligga på ett bäcken. Vi småpratar. Patienten berättar att hon vill träffa sin dotter om det är så att hon ska dö i dag.

Det är krävande. Mötet tvingar mig att ställa svåra frågor: Vad kan jag göra? Borde jag göra det? Vad hoppas jag åstadkomma? Det är frustrerande att inse att min tankemöda och mina gärningar i slutändan kan ha liten betydelse, eller i värsta fall göra saker sämre. Det är svårt att veta vad som är rätt att göra för en människa som inte vill leva.

Efter ett par timmar har patienten hunnit träffa läkaren, som bedömer att ingen akut behandling behöver sättas in. Patienten ska skickas tillbaka till sin geriat­riska avdelning. Jag och sjuksköterskan går för att säga adjö. Inne på undersökningsrummet tar patienten våra händer i sina och kramar dem hårt.

– Tack, säger hon med eftertryck. Tack så mycket för allt. Jag önskar ni kunde följa med mig vidare. Tack, ni är unika.

Det är kraft i hennes ömhetsbetygelse. När patien­ten och hennes säng rullas ut ur rummet möter jag sjuksköterskans blick. Hennes ögon, precis som mina, har tårats.

Lyckades vi göra ett liv mer värt att leva? Jag vet inte. Men jag är stolt över att verka i en bransch där vi försöker.