En tisdagkväll sitter jag i soffan när telefonen ringer. En för mig okänd man meddelar att jag erhållit ett stipendium som tilldelas läkare »som tar hand om sina patienter med empati och passion« och som undervisar via föreläsningar eller handledning. Under samtalets gång växlar jag från att tro att det är ett skämt till att tänka att det är telefonvarianten av ett »Nigeriabrev« och att jag strax ska uppmanas skicka mina bankkoder. När vi lagt på är jag fortfarande inte övertygad. Två timmar senare får jag tag i en kollega jag känner med insyn i stipendie­kommittén som bekräftar att »Jo, det är på riktigt! Gratulerar!«

Det finns troligen tusentals fonder för att stödja forskning och utveckling och därtill en rad forskningspriser och utmärkelser. Där är belopp av varierande storlek inblandade, och med tanke på min svaghet som forskare har jag aldrig varit aktuell för den sortens utdelningar. Det finns pedagogiska priser som ofta delas ut under studentikos pompa och ståt, men där pengar sällan är inblandade. Men finns det verkligen utmärkelser för vanliga kliniskt verksamma läkare? Jag är förbluffad. Skam och stolthet om vartannat. Hur många duktiga hängivna läkare finns det inte som förtjänar detta minst lika mycket som jag? Kan man verkligen berätta om det här utan att kollegor blir provocerade?

Sedan ringer min fantastiska väninna Anne, som är ortoped. Hon jublar i luren. Hon föreslår att vi, när vi på ålderns höst summerar vad livet gav, ska starta en liknande fond. »Hurra för att någon har uppmärksammat den vanlige läkarens slit i patientarbetet! Äntligen!«

För låt oss vara uppriktiga: alla vi som tar oss igenom dagens patientlistor vet vilket hårt arbete det kan vara. Om jag vill göra en bra konsultation så känner jag ofta att jag måste använda hela min personlighet och alla känselspröt jag kan veckla ut. Få kan förstå hur utmattad man kan bli av det. Man sitter på helspänn, läser kroppsspråk, försöker uppfatta nyanser samtidigt som man själv måste se lugn, stabil och förtroendeingivande ut. Man väger varje ord i viktiga samtal, aktar sig för att trampa snett. När patienten går så ska man samla sig, rätta till ansiktsdragen och gå för att ropa upp nästa. Ibland när jag vid arbetsdagens slut cyklar hem känner jag mig slutkörd, nästintill dränerad. Kroppen värker av trötthet fast min största fysiska prestation under dagen har varit tio promenader tur och retur till väntrummet.

En stor del av mitt liv har jag arbetat på universitets­sjukhus, där det sägs att de tre områdena klinik, forskning och undervisning prioriteras lika högt. Men om sanningen ska fram: vägen till kollegial respekt, högre tjänst och bättre lön går knappast via kliniskt arbete, varför den som vill göra karriär nog bör välja att lägga krutet på forskning och/eller undervisning. Detta trots att vård av patienter är grunden i läkaryrket – utan kliniskt arbete så är vi ingenting.

Så om vi lägger Jante åt sidan en liten stund vill jag hurra för alla kollegor som har mottagning, går rond, går jour, dikterar, skoperar, opererar …  och gör det om och om igen, i många år. Det ger inga Nobelpris, men det ger något annat: tillfredsställelse över ett väl utfört arbete. Jag hoppas kunna summera mitt yrkesliv så, när jag blickar tillbaka.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.